Det finns flera kompletta inspelningar av Franz Schuberts symfonier med tidstrogna instrument. Men denna står sig i konkurrensen och ger lust till omlyssningar. Jag fastnade för klangen, som ger omväxling gentemot den vanliga symfoniorkestern, och inte bara känns rätt för de tidiga symfonierna. Till det harmoniska helhetsintrycket bidrar tempoval, frasering och dynamik utan de överdrifter som finns på vissa andra håll.
Marc Minkowski bildade Les Musiciens du Louvre 1982, och gjorde med dem en rad prisade inspelningar av barockmusik. Han har följt trenden, och på senare år rört sig framåt i repertoaren till exempelvis Haydn, Berlioz och Bizet.
Med den erfarenheten tacklas klassicismen och romantiken i Schuberts melankoliska symfonik. Denne skrev sina fem första symfonier som tonåring. De tidiga verkens 1700-talsaktiga klarhet och sentiment uttrycks i ungdomligt intensiva framföranden.
Genom bland annat ett superbt hornspel, och en solo-oboe av wiensk manufaktur, där klangen liknar den hos instrument från Schuberts tid, skapas en romantisk orkesterklang i nr 7, ”Den ofullbordade”.
28 år gammal komponerade Schubert sin åttonde och sista symfoni, ”Stora C-dur”. Då var han i samma ålder som Beethoven när denne slet med sin första symfoni. Här, liksom i nr 7, framträder en ny episk symfonistil, det lekfulla 1700-talsdraget byts mot borgerlig subjektivism, med dysterhet, allvar och upphöjdhet.
I ”Stora C-dur” övergår första satsens långsamma inledning omärkligt till allegrot, vilket Schumann betecknade som en nyhet, ”man vet inte hur man hamnade där”. Han räknade symfonin till den främsta efter Beethoven. Vid uruppförandet 1839 i Leipzig under Mendelssohn gavs den avkortad, och längden var ända in på 1900-talet ett problem.
Men hos Minkowski flödar musiken med alla sina infall i en naturlig ström utan att trötta.
Som standard används fyra kontrabasar, men i nr 8 används fem, och i nr 5 endast två. Den senare, utan klarinetter, trumpeter och pukor, utförs med slankt och mjukt violinspel, något som även gynnar de känslosamma stämningarna i nr 4 (”Den tragiska”).
Mer spets har finalen till den betydande sjätte symfonin (”Lilla C-dur”). Här är allt så deliciöst avvägt att jag inte kunde låta bli att skratta högt.
