Betyg: 4 av 6
Att blanda grus, salt och nubb i haglet är ett sätt att orsaka den du skjuter lika mycket smärta som skada. Rock, salt and nails, Utah Phillips fantasi över hur härligt det vore om kvinnor var ekorrar i jaktsäsong, handlar om just det. White power av rasist-bandet Skrewdriver sammanfattar i några enkla rader exakt hur hat fungerar, och Sizzlas Praise ye jah förklarar, bättre än någon artikelserie, vilket hot en del rastas ser i homosexualitet.
Det är tre fantastiska texter, allra mest för att de, till skillnad från nästan all annan poplyrik som pladdras ut över oss, faktiskt handlar om något. Något som inte behöver pyntas med hemmagjord poesi och metaforiskt tingel-tangel för att verka intressant.
Det är precis såna texter Annika Norlin skriver. Den stora skillnaden är så klart att du inte behöver dra ner rullgardinen, låsa dörren och tvätta själen med tvål när du lyssnar på hennes band Säkert! Tvärtom.
Norlin – autodidakt, jamt och med synestetisk förmåga – verkar vilja gifta det allra nördigaste och smartaste med det allra tjejigaste. Hon blandar Gabriel García Márquez, Emmeline Pankhurst och utvecklingspsykologi med låtar om svaghet och sex. Den kombinationen brukar ogillas av både hardcore-feminister och folk som hatar tjejer. Men Norlin är tvärtom älskad av väldigt, väldigt många. Kanske beror det på att hennes musik är precis lagom folklig. Inte inställsam eller helylle som Winnerbäck, inte onödigt svår eller intern, trots att Norlin ända sen de tidiga åren i det bruna flickrummet på Frösön idogt utbildat sig själv i musikhistoria.
Men musiken är egentligen inte det viktiga. På Facit ligger Norlins sång högt över de försiktiga instrumenten. Till och med i Riot, en musikmeditation över The Velvet Undergrounds I’m set free, andas hon djupt med magen och sjunger som någon i Röda Bönor.
Och om Sverige hyllar Norlin så är Facit också en hyllning till Sverige, och pop på svenska. Folk som överdriver sin dialekt brukar kunna vara protektionister på andra sätt också, men hos Norlin låter det bara generöst. Särskilt det lilla ordet ”he” – det kan betyda allt ifrån ”ge hit” till ”häll upp” – är roligt att höra.
Låten Influensa går från att vara en hyllning till Jens Lekman till att komma ihåg Per Persson. En annan sång, Rotary, kramar Jakob Hellmans Hon har ett sätt. Tillsammans blir de något som är helt och hållet Säkert!
