Betyg: 4 av 6
De har gjort honom till en röst. Så ska man tolka pianot som inleder Gurrumuls andra soloskiva. En röst som ska omges med precis lagom behaglig och noga avrundad atmosfär. En röst som, liksom bortom själva musiken, ska vara sig själv nog. Grejen är att det faktiskt fungerar. Att man snart glömmer det lätt beräknande i det akustiska, souliga arrangemanget för utdragna gospelfraser på ett språk man inte förstår men med precis lagom mycket brus i själva sången. För stegringar och toppar så subtila att de knappt märks. Om man inte slås av den oväntade latinska touchen, som om Gurrumul varje sommar lämnat sitt Elcho Island och åkt på musikläger i gränstrakterna mellan Mexico och Texas.
