Betyg: 5 av 6
Knöligare gruppnamn har inte hörts sedan 70-talet då proggiga jazzrockgrupper gärna döpte sig själva till jobbigt fyndiga namn som Soffgruppen eller Berits Halsband. Tonbruket, ingen kommer att orka kalla gruppen för Dan Berglunds Tonbruket, är varken överdrivet proggiga eller jazzrockiga men kan ändå sägas förvalta en del ideal härstammande från 70-talet, sådant som kollektivt uttryck, musikalisk bredd och nyfikenhet.
Sammansatt av fyra väletablerade och mångsidiga musiker kan den nybildade gruppen även gå in under det typiska 70-talsepitetet supergrupp. Mest väletablerad är kontrabasisten Dan Berglund, som här gör sitt första framträdande efter tiden med den framgångsrika och hyllade jazztrion EST. En tid som fick ett abrupt slut i och med pianisten Esbjörn Svenssons tragiska död 2008. Vid sin sida har han gitarristen Johan Lindström, verksam som producent, scen- och studiomusiker, klaviaturspelaren Martin Hederos, främst känd från Soundtrack Of Our Lives, och Wildbirds & Peacedrums-slagverkaren Andreas Werliin.
Gruppen må vara nybildad men musiken de framför präglas av en balanserad andning som andra musikerkonstellationer normalt uppnår först efter flera års musikalisk samvaro. I pressmaterialet listas både Wilco och Pink Floyd som referenspunkter, det är inte helt poänglöst och anger en musikalisk hemvist mer i rockmusik än jazz, även om det sveper in subtilt suggestiva och mystiska stämningslägen som kan föra tankarna åt det mer jazziga EST-hållet. Ett psykedeliskt parti i öppningsspåret Sister Sad får ses som en hommage till den första upplagan av Pink Floyd, med Farfisaorgel och taggtrådig Syd Barrett-gitarr.
Dan Berglunds kontrabas har en framskjuten position i den snygga ljudbilden, antingen akustisk eller processad genom effektboxar, något som Berglund behärskar till fulländning. I den mycket vackra Sailor waltz får han kontrabasen att låta som en cello i ett klassiskt stycke. Lindström, Hederos och den känsliga slagverkaren Werliin infogar sig smidigt i kollektivet men ges även personligt svängrum. Lindström är en mästare på att skapa drömska stämningar med sin pedal steel och Hederos visar jazziga framfötter i den fina Song for E, som på ett vackert sätt åkallar både Charlie Haden och Robert Wyatt.
