Betyg: 4 av 6
Patos och framåtrörelse. Det är en ovanlig kombination. I synnerhet om man som Wilcos 44-årige Jeffrey Scott Tweedy har en bakgrund i Uncle Tupelo, kanske den alternativa amerikanska countryhistoriens mest inflytelserika band och därför något av ett bagage som aldrig upphör att spöka.
Det är ju en genre som knappast välkomnar några andra former av utveckling än att man bör åldras med värdighet och helst, förstås, göra det i förtid.
Wilco har i snart arton års tid gång på gång brutit mot konventionerna genom att i stället rusa snett framåt, allt längre bort från rötter och in i urbana inramningar utan att, imponerande nog, någonsin förlora Tweedys djupt uppriktiga tilltal eller rufsigt melodiösa nonchalans. Men sällan har de befunnit sig närmare ett ljud och en idé som är just ”bara Wilco” som här.
Trots stunder av gnisslande gitarrutbrott är nog det mest talande för att beskriva var de står – och de är bättre än de flesta på att just bara stå – att de tolkar Nick Lowes trettiofem år gamla I love my label på b-sidan till albumets första singel, I might.
Det sammanfattar en känsla som vilar över hela The whole love, en känsla som försöker säga att vi kanske trots allt har förtjänat att bara få vara det här utmärkta lilla rockbandet från Chicago ett litet tag och faktiskt inte behöver återuppfinna rocken från grunden varje gång vi visar oss.
