Betyg: 4 av 6
Kanske började det någonstans när Missy Elliott för nio år sedan släppte singeln 4 my people? Sedan dess har klubbmusiken flyttat fram sina positioner inom kommersiell r&b, och idag har vi nått fram till en situation där namn som Rihanna, Christina Aguilera och Kelis är ytterst svårsorterade i skivfacken. Robyn hamnar måhända lite utanför, det var nu ett ganska duktigt gäng år sedan hon kunde klassas som r&b. Dock följer hon med i samma ström av bara farten.
Första spåret på Body talk är ren klubbmusik i rakt nedstigande led från den tredje technogeneration i Berlin. Vid producentspakarna sitter Klas Åhlund som här faktiskt lyckas gå utanför det ganska ålderstigna Teddybears-sound som det första smakprovet Fembot led av. Den småfåniga titeln Don’t fucking tell me what to do och en viss Felix Da Housecat/electroclash-känsla till trots så har den ett effektivt beat som är ytterst svårt att värja sig emot.
Sverigefavoriten Diplo har bidragit med ett spår och piskar upp en snärtig jamaicansk känsla i Dancehall queen, dock är Robyns stämma aningen för vän för att den ska lyfta till riktigt aggressivt jamaicanska höjder.
Trots det finns det verkligen något för Robyn att hämta i detta sound, men Dancehall queen är kanske att ställa siktet aningen för högt.
De norska svamparna i Røyksopp gjorde ett lyckat samarbete med Robyn på sitt senaste album och det får här en fortsättning på None of dem, ett klubbspår med stråk av svärta i, men här hade det faktiskt kunnat göras än skarpare genom att dra den än längre in i klubbmörkret.
De två avslutande spåren är aningen pikanta, särskilt då covern på Jag vet en dejlig rosa, som Monica Zetterlund spelade in tillsammans med Bill Evans på det klassiska jazzalbumet Waltz for Debby från 1964. Robyn klarar sig galant men en stilla undran om hur detta spår som kommer att te sig för hennes internationella publik smyger sig ändå in. Den låter, minst sagt, rätt så apart från albumets tidigare klubbvältare.
Body talk är alltså tänkt som den första delen i en trilogi där resterande album ska släppas under detta år. Hela skivan klockar in på ungefär en halvtimma, något som visserligen är föredömligt kort, men som även väcker tanken att ett enda album hade kunnat vara sprängfyllt av hits. Men Robyn verkar uppenbarligen ha ett större och mer spännande mål med sin karriär, och det är högst lovvärt.
