Betyg: 4 av 6
För den moderna estetiken innebär Schumann brustenhet och fragmentering. Märkligt då att de ursprungliga versionerna av vissa pianoverk så sällan spelas. Det har Alexander Lonquich motarbetat med inspelningen av Kreisleriana, som med ens återfår sin dunkelromantiska karaktär. Skillnaderna är inte stora mellan standardversionen tryckt 1849 och den här spelade från 1838, men alla instruktioner och asymmetrier som sedan ströks bort förskjuter musiken ut i nattmörkret. Lägg till Heinz Holligers radikalt romantiska Partita (1999), och Schumanns radikalism blir uppenbar.
