Betyg: 4 av 6
Precis som Nick Lowe söker Richard Hawley efter en obefläckad popmusik, en vuxen romantik som inga barn kan eller ens vill ta ifrån dem.
Hawley – en gång i tiden medlem i Pulp – verkar i en alldeles egen bakåtslickad värld där The Beatles för alltid stannade på Star Club i Hamburg och Philip Larkin aldrig behövde skriva den där dikten om hur sex är något som uppfanns 1963.
Om man bara har överseende med några av Hawleys naivistiska cowboydrömmar och accepterar ett möte mellan Hank Marvin – eller Chris Isaak om du så vill – och Morrissey i Sheffield är Lady‘s bridge en smått fulländad musikalisk motsvarighet till Ian McEwans bitterljuva nya roman På Chesil Beach.
