Betyg: 4 av 6

I en otrygg värld stadd i ständig förändring kan det vara skönt med fasta punkter. Tyska Rammstein erbjuder på sätt och vis just detta. Lyssnar man på bandets första skiva, Herzleid, som kom 1995 och jämför den med färska Rosenrot så är det svårt att bortse ifrån faktumet att Rammstein i stort sett jonglerar med samma käglor nu som då. Pålkransrytmerna, betongkrossargitarrerna, Till Lindemanns djupa tenor, influenserna från de mörkare synthbanden, den becksvarta humorn – ja allt som byggde Rammsteins identitet initialt är intakt.

Fast plöjer man igenom de skivor Rammstein spelat in på raken, efter Herzelid har vi ju fått Sensucht, Mutter och Reise, reise, så kan man höra att det hänt saker även i deras utåt sett statiska värld. Det trimmas och tuktas försiktigt mest hela tiden faktiskt. Men kärnan i vad som är Rammstein fingras det inte på. Och det vill jag påstå är mycket klokt.

Personligen gillade jag bandets första två skivor mycket. Mutter var något tunnare och på Reise, reise lät Rammstein faktiskt som att de inte kunde komma på några nya varianter på sitt givna tema.

På Rosenrot visar de dock att idébanken inte är tömd. Ta hysteriska Te queiro puta till exempel. Här smäller de av en låt full av spanska influenser och tjurfäktningsfeeling toppad med en text som knappast är politiskt korrekt. Man gegen man, Zerstören och Hilf mir är andra spår där Rammstein spänner musklerna snyggt.

Ständiga producenten, svenske Jacob Hellner, plockar fram ännu lite mer metal ur de tyska gossarna den här gången, och det tycker jag klär dem.

Enda gången jag lite desperat börjar snegla på fjärrkontrollens fast forward-knapp är när duetten Stirb nicht vor mir (Don‘t die before I do) dyker upp. Till Lindemann har fått Sharleen Spiteri, från popbandet Texas, som duettpartner och ja, det låter helt ärligt inget vidare.