Betyg: 4 av 6
Det är svårt att inte imponeras av Radioheads utveckling eller kanske ska man snarare beskriva det som en inveckling?
Jag tror att Thom Yorke själv skulle beskriva det tvärtom. Hur Radiohead snarare kommer allt närmare en avskalad nakenhet, en självklarhet som de episka stadiumrock-attribut de en gång slog igenom med bara har stått i vägen för.
Radioheads åttonde album, utgivet digitalt på deras egen hemsida efter att ha annonserats ut bara en vecka tidigare, tar vid exakt där 2007 års In rainbows tonade ut.
2011 års Radiohead framstår inte som en ensemble som äntligen har komponerat åtta briljanta nya sånger som de ska delge världen – The king of limbs är snarare en dokumentation av ett tillstånd.
Det är musik som pågår lätt trolskt likt en promenad genom ett post-dubstep-landskap som Radiohead inte ens ger intryck av att vilja vara en del av. De bara använder ljud och brustna rytmer från det för att beskriva vad de ser.
Med en geografisk utgångspunkt någonstans vid Pink Floyds Animals, via det omslagets ikoniska porträtt av södra Londons Battersea Power Station tar de sig ända ner till Burials mardrömslikt regnpinade men ödesmättat vackra tonsättning av Croydon.
Men någonstans rör de sig, ju längre man låter musiken bara ta över rummet, mot en slags uppdaterad jazzrock som tar sig själv på ett så stort allvar att det är lika lätt att låta sig imponeras som det är knepigt att verkligen älska det.
Det är – för att förenkla det en smula – som om Radiohead befinner sig i en ständig duell med sig själva där de har Frank Zappa och Squarepusher sittande på gruppens ena axel och REM:s Automatic for the people i ensamt majestät på den andra.
Någonting i den här kampen skapar en påtagligt stark känsla av oro som ständigt lurar under de nästan meditativa melodierna. Nervösa vaggvisor som textmässigt så ofta är djupt trösterika och trygghetstörstande men som ramas in av en musik som är lyrikens diametrala motsats.
The king of limbs är sömnlösa ballader för vargtimmen. Det är inte så konstigt att albumtiteln refererar till en tusen år gammal ek i en skog i Wiltshire.
Det här albumet, de här sångerna, grimaserar sig verkligen genom vinternatten som vore de åtta av blyertsdämonerna på Ingmar Bergmans nattduksbord.
