Betyg: 4 av 6

”Jag försöker vara osentimental, men nåt idag tvingar mig att se tillbaka. För min vind är full av kvarglömt bagage, så du är bjuden till garderoben att gå på en skelettvernissage.”

Jason Michael Bosak Diakité var bara tre år gammal när Mats Nileskär började sprida den afroamerikanska musikens evangelium över den svenska etern. Hiphoppen befann sig då i sin absoluta linda, Fatback Band skulle året därefter släppa singeln King TimIII och därmed slå Sugar Hill Gang på fingrarna med den första rap-singeln någonsin. Över tre decennier senare har Timbuktu samplat Nileskärs bekanta stämma som dramatiskt mässar ”Uppfattningarna av vad som hiphop bör vara har ju förändrats i grunden. Tossigt, lekfullt sa vissa. Dödsdansen sa andra.”.

Det har bara gått elva år sedan Timbuktu släppte sitt debutalbum T2: Kontrakultur, men det känns som om han har varit aktuell längre än så. Detta stämmer också, redan kring 90-talets tidiga mitt var han ett namn som började bli ryktbart i hiphopkretsar, själv intervjuade jag honom 1999 inför släppet av albumet Bright lights, big city, något av ett r&b-projekt där duon bland annat samplade gamla discospår. Timbuktus albumproduktion har glesnat betydligt på sistone och detta är första fullängdaren på tre år.

Från att ha rört sig allt längre bort från hiphoppen så känns Sagolandet som en självrannsakande uppgörelse med den tid som har förflutit sedan det tidiga 90-talet. Citatet i början av denna recension är hämtat från inledande spåret Allsång på gränsen, där han berättar vad som under albumets gång komma skall. Den svarta humorn finns som alltid närvarande i hans broderande texter, som mest tragikomiskt blir det i den bittra uppgörelsen med ett förmodat gammalt ex som får finna sig vid att liknas vid ändtarmscancer och ges socialrealistiska dräpor som ”min kamera försvann och du skyllde på min före detta vän, som du dessutom knulla i min säng”.

Sagolandet når inte riktigt upp till de höjder han befann sig på under 00-talets mitt, eller så är det bara så att förväntningarna blir aningen för uppskruvade när ett album dröjer. Musiken är producerad av Patrik Collén, Svante Lodén, Chords och Damn med flera, men även av Style of Eye och Oskar Linnros, vilket borde ha borgat för högre överraskningsfaktor. Här finns samba, spår som låter som ett mellanting av The Meters och Fania Allstars, här finns vintagesoul och Gang Starr-liknande produktioner med poprefränger.

Hantverksmässigt proffsigt förstås, men aningen för bekant för att generera den omvälvande effekt som de första albumen gav.