Betyg: 4 av 6
Det är med rätt stor spänning jag stoppar in första dvd:n till Wagners Valkyrian från Bayreuth 2010. Egentligen skulle det ha varit Lars von Trier som stått för regin vid premiären av Nibelungens ring fem år tidigare, men det blev teatermannen Tankred Dorst som fick hoppa in när von Trier insåg att han skulle misslyckas. Omdömena om regin blev negativa eller rena sågningar, men alla var eniga om att dirigenten Christian Thielemann utförde hjältedåd i orkesterdiket.
Egentligen var det i Rhenguldet, upptakten till Ringen, som Dorsts regiidé kom tydligast till uttryck. Han tänkte sig att de wagnerska gudarna fortfarande går omkring här på jorden, smider sina ränker, utkämpar sina strider – allt medan vi vanliga döda trampar på utan att ana ett dyft, blinda för det metafysiska. Istället för dekonstruktion och ideologikritik skulle alltså levandegjord mytologi ta plats på scen.
I Valkyrian är greppet mindre fast, men när en ung kille inledningsvis drar bort ett gammalt skynke visar det sig att det är Sieglinde som sitter där. Rummet är en gammal salong som inte bara sett sina bästa dar, utan dessutom har fått en telefonstolpe genom taket. Det motsvarar trädet som Siegmund ska dra svärdet ur. Ingen freudsk schäslong, inget ”det var bara en dröm”, inga livtag om Wagners dunkla politik.
Mycket hade kunnat göras av detta – men det blir inte mycket. Det lufsas omkring på scenen, som bara operasångare har rätt att göra. Det finns sällan någon verklig interaktion. Blir någon lycklig över att Siegmund liknar en riktigt tung Rolf Lassgård?
Ändå håller det. Man behöver inte ta till standardknepet att hävda att det musikaliska räddar det hela. Visserligen är det sant att Thielemann gör en enormt stark insats med en mjuk och ledig men ruskigt potent tolkning. Han skapar både stillhet och stormar. Inga underverk sker på sångarsidan, men det räcker mer än väl till med Edith Hallers skimrande Sieglinde och Johan Bothas lyriska Siegmund, Albert Dohmens auktoritative Wotan och Linda Watsons lite vassa Brünnhilde (liksom svenska Martina Dike som valkyriesyster).
Nej, det raka förhållningssättet leder in i det musikaliska dramat. Därför tänker man inte så mycket på den fula kostymen, med tvehågsna Wotan och Brünnhilde delade på mitten med halv kappa och halv rustning. Den strama scenbilden, förfallen eller helt öde, blir ett spelrum för de musikaliskt formulerande konflikterna. Vackert så.
