Skivbolagsbjässen EMI har sedan John, Paul, George och Ringo stängde butiken 1970 misskött Beatles-katalogen. Vare sig det rört sig om återutgivningar, outgivet material eller kompilationer har man saknat en övergripande vision. Anthology-serien utgjorde en intressant djupdykning i arkiven, likaså den luxuösa dvd-utgåvan av filmen Help, men mycket har förefallit illa genomtänkt. Särskilt när man 1987 släppte samtliga Parlophone- och Apple-album på cd med undermåligt ljud.

När EMI ånyo ger ut Beatleskatalogen har stor omsorg lagts ner för att få allt rätt. Det finns kanske hifi-entusiaster med anläggningar i hundratusenkronors-klassen som kan krama ut mer av de gamla vinylerna, men även de torde instämma i att de här remastrade cd-skivorna ger inspelningarna en attraktiv krispighet, större dynamik och en luftig separation mellan instrument och sång. Det är som ett lager av damm blåsts av de gamla rullbanden. De monomixade albumen har getts föredömliga omslag utformade som exakta repliker av originalen, medan steromixarna förpackats i tråkigt modifierade varianter. Alla har cd-häften med ovanliga bilder och intressanta kommentarer. Men varför man inte tagit med låttexterna, som saknades på de flesta originalalbumen, och fler detaljerade produktionsuppgifter är däremot obegripligt. Minidokumentärfilmerna om de olika inspelningarna, som inkluderas på samtliga album, ger inget substantiellt nytt till Beatleshistoriken.

Men trots invändningar är det omöjligt att inte rekommendera denna musikskatt. Från debuten Please please me till Let it be, gjort av ett band som redan fallit sönder, handlar det om nyskapande popmusik i sin renaste, mänskligaste och mest kreativt innovativa form. Beatles monumentala genomslagskraft och inflytande - musikaliskt, textmässigt, visuellt, ideologiskt - gör dessa nyutgåvor viktiga inte bara ur en konstnärlig synvinkel utan även för att förstå den tid vi lever i.