Brian Warner, mer känd under artistnamnet Marilyn Manson, är tillbaka med sitt sjunde album, en välproducerad och poppig skiva med dramatiken i behåll.
Foto: DAN STEINBERG/SCANPIX
Betyg: 4 av 6
Att Herr Manson , som en gång i tiden var Amerikas fiende nummer ett, vet hur man hittar på fiffiga titlar och slagord, är ingenting nytt. Problemet är snarare att hålla innebörden relevant. Själv är jag svag för den allra simplaste formen av Manson, den som matat hits under hela hans karriär. Således är det supersvängiga singlarna Arma-goddamn-motherfuckin-geddon och industrimättade We’re from America som går hem mest omedelbart. Det finns en tilltalande enkelhet i Mansons slagdängor som gör honom tämligen unik, precis som förmågan att frammana ett groove ur något så ickeorganiskt.
Men Marilyn Manson har redan sulat iväg en sylvass stilett mot det mesta – USA i allmänhet, religion, nöjesindustrin och det täcka könet. Han har flirtat med naziestetik och knarkglamourisering, burlesk och fetischism. Nu så här vid skiva nummer sju ställer man sig frågan: Vad är det antikrist egentligen vill säga nuförtiden? Många av de lugna låtarnas lyriska göra slut-tema kolliderar med något som inte kan uppfattas som annat än en enkel upprepning av samma gamla antiauktoritära rebellande som en gång i tiden gjorde Manson så intressant. Man får inte glömma att det fanns en tid då Manson faktiskt utgjorde ett hot mot hela den konservativa vuxenvärlden. Idag sitter han i folkhemssoffan tillsammans med Filip och Fredrik.
The high end of low är i mångt och mycket ett välkommet återseende av gamla goda Marilyn Manson, och Ramirez spelar självfallet en stor roll i detta. Men skivan lyckas därmed inte riktigt finna en egen identitet. Vilket är synd, för låtarna håller överlag en hög standard. Flera av balladerna styrs bort från något som skulle kunna bli svampigt och pekoral-aktigt, och lyfter istället som ödesmättade godnattsagor. Musiken i sig har spår av ren pop såväl som Killing Joke och Faith No More. Och självfallet är hela paketet oerhört välproducerat – snyggt och prydligt utan att tumma på dramatiken.
Marilyn Manson har tagit ett platåförsett kliv i rätt riktning. Nu vill jag att han plockar fram långfingret också.











