Betyg: 3 av 6

Det var med pianostycket Für Alina som Arvo Pärt förändrade konstmusiken. En konservativ revolution i det tysta. Just det stycket är bäst på en ny skiva med pianomusik av estländaren. Tre sneglingar tillbaka också, på den alls inte pjåkige modernisten Pärt (två sonatiner och en partita). Sedan en blick framåt: bejakande Für Anna Maria (2006) och Lamentate för piano och orkester (2002), beställd av Tate Gallery för konstnären Anish Kapoor. Det är lätt att förstå kopplingen mellan Kapoors sinnliga oändlighet och Pärts evighetsmusik, men den dramatiske Pärt låter som Carl Orff på tomgång. Pärtentusiasten hoppar nog över modernisten, gillar de senare verken – men till och med i ett variationsverk från 1977 är Pärt blek. I ett fåtal stycken är han omistlig.