Betyg: 4 av 6

Det finns bara en svensk symfoniker av internationellt format under 1900-talet – och det är inte Alfvén. Men när nu Allan Pettersson (för visst är det honom det handlar om) skulle ha fyllt 100 år är det endast Norrköpings symfoniorkester som gjort något extra, det vill säga något utöver sjuan och Barfotasångerna. Inte Stockholmsfilharmonikerna alltså, som bara hedrat sina gamla altviolinist med minimum.

I januari skedde det viktigaste: uruppförandet i Norrköping av den ofullbordade första symfonin. SvD:s Carl-Gunnar Åhlén var entusiastisk. Christian Lindberg hade tagit sig igenom färdiga, ofärdiga och tomma notsidor för att färdigställa en konsertversion. Det var förstås ingen tillfällighet att BIS hade mikrofonerna framme, för bolaget håller på att avsluta sin serie Pettersson-inspelningar.

Ibland kommer Pettersson i beröring med den uppfläkande stil som skulle bli hans egen, mer sällan med den hudlösa. Ingen ska bli förvånad över luckor eller glesa partier, för den dirigerande Lindberg hade bestämt sig för att inte själv fullborda.

Inte heller i den andra symfonin, komponerad 1952–53, har allt hittat rätt men steget är utomordentligt långt. Lindberg och NSO har hetta i sitt framförande.

Ändå är det påtagligt att redan den första kulminationen i ettan bärs av Petterssons egen röst. Där började han borra, och det gör fortfarande ont.