Betyg: 5 av 6

För första gången regnar det inte över Paul Buchanans musik.

Snarare är det en dimmigt ångerfull höstgryning över Clydes flodbanker där endast Buchanan och hans melodier är vakna.

Som sångare i The Blue Nile lyckades Paul Buchanan ge ut blott fyra album under loppet av tjugo år. Mid air, hans första regelrätta soloalbum, kommer 29 år efter The Blue Niles spektakulära skotska popepos A walk across the rooftops.

Ackompanjerade av endast piano och enstaka ytterst försiktiga stråkar sträcker sig ingen av de fjorton sångerna på Mid air över treminutersgränsen. På många vis är det den musikaliskt diametrala motsatsen till The Blue Niles alltid så storslaget gråsvarta Glasgowskyar och sotiga arkitektur. Men det är också den logiska fortsättningen.

Det är en sargad röst – det låter som om den inte har kunnat sova på flera år – som vid 56 års ålder nu tonsätter nedslag ur sina dagböcker. Ögonblicksbilderna som förändrade Buchanans liv, som ett gulnat polaroidfoto från bröllopet som borde ha varit hans eget.

När jag läser texterna – ibland nästan sorgligt svarta skisser, oftast novellfragment om saknad – är det omöjligt att inte tänka på författaren Raymond Carver. Tonen i sångerna på Mid air är densamma som präglar alla möten mellan främlingar i Carvers novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek.

Likt en djupt intellektuell Nick Lowe eller en gravallvarlig Tom Waits skriver Buchanan sin egen version av Frank Sinatras Cycles om och om igen och låter orden – och den skrämmande tystnaden mellan dem – viska historien om ett liv.

Alla veckans skivrecensioner