Betyg: 5 av 6

Kanadensisk musik besitter – eller utstrålar i alla fall – ofta en välutbildad intelligens, en beläst självsäkerhet som är smått unik. Något den dessutom vägrar gömma under en falsk ödmjukhet.

Från Leonard Cohen, Joni Mitchell över Jane Siberry och hela släkten Wainwright ända fram till 35-åriga Leslie Feist som med sitt fjärde album understryker just detta: hur intelligens i kanadensisk kultur tillåts vara något sexigt.

Metals är inspelad i en enslig lada i kaliforniska Big Sur, bland får och getter som bokstavligen verkar promenera omkring fritt i studion, och det känns genast. Över varje spår vilar det ett pastoralt lugn, en organisk tystnad som stundtals är så överväldigande att man tappar koncentrationen. Tills en uppgiven textrad eller genialt försynt poprefräng slår en i ansiktet som vore det en kalifornisk morgonbris.

Det är musik som kräver tid och här finns inga sånger som kommer att ackompanjera reklamfilmer för Apple eller framföras med välkoreograferade muppar i amerikanska barnprogram.

Metals är alldeles, alldeles för vuxen för det. Ändå är det hela tiden samma lekfulla och originella berättarröst man sveps in i en illusion av ögonblicklig trygghet med.

Jag kan inte sätta fingret på exakt hur hon gör men Leslie Feist har förmågan att skapa musik som, mer än något annat, andas hemkomst. Det är en väldigt eftersträvansvärd egenskap.