Neil Young är produktiv som få. När det gäller skivutgivningen kan man till och med tycka att han ger ut fler skivor än han borde. Det gäller exempelvis ”Le noise” från 2010 och ”Americana” som kom tidigare detta år.
Dubbelalbumet ”Psychedelic pill” är glädjande nog av mer omistlig karaktär. Musikaliskt ansluter det till de rockigare delarna av den 66-åriga rockikonens omfattande diskografi, närmast till hands ligger ”Chrome dreams II” från 2007. Precis som på ”Americana” kompas han av Crazy Horse, faktum är att Young höll kvar sina gamla kompmusiker i studion för de nyskrivna låtar som utgör detta nya album. Inspelningarna är de första de gjort tillsammans sedan 2003.
Albumet inehåller ett antal kortare och delvis akustiska spår men det centrala är ofrånkomligen den monumentala ”Driftin’ back”. Med en längd på 27 minuter och 37 sekunder är det Youngs hittills längsta. Växlande mellan sjungna verser och Neil Youngs patenterat fuzziga gitarrsolon hinner man både förtjusas och bli uttråkad.
Den bästa ingången, tror jag, är att se den som en raga och ge sig hän åt det organiska groove som bara gamla rockande hippies kan få till. Samma inställning bör appliceras på albumets andra jammiga gitarrsolo-låt, den drygt 16 minuter långa ”Walk like a giant”. Se på de dånande avslutande dinosaurie-stegen som fyra minuter ljudkonst, det är först då det blir bra.
I Neil Youngs värld brukar projekt flyta in i och ut ur varandra så det är ingen överraskning att texterna till viss del färgats av kanadensarens hågkomster i den aktuella biografin ”Fredsförklaring”. Det gäller inte minst texten till ”Driftin’ back” där Young sjunger ”dreamin’ bout the way things sound now/write about them in my book”. Utläggningar om hur han brukade gilla Picasso men att måleriet nu blivit tapetmönster, om att han ska skaffa sig en ”hip hop haircut” och käpphästen om att mp3-formatet bara ger 5 procent av ursprungsljudet kan bara komma från den egensinnige polisongmannen.
Det finns alltid saker att undra över på varje nytt Neil Young-album. Denna gång kan man fråga sig varför han dränkt titelspåret i fasförskjutning och sedan avslutar albumet med en ”alternativ mix” av densamma, som bara visar sig vara låten rakt upp och ner utan störande effekter. Så som antagligen alla utom Neil Young själv vill ha den.
Läs också: reportaget Full fart framåt, om Neil Youngs självbiografi och nyvunna produktivitet.
Spotifylista: Urvalda favoriter med Neil Young & Crazy Horse
