Betyg: 3 av 6
Det har gått 36 år sedan debuten med Påtalåtar och sju år sedan det senaste albumet Vallmoland – ändå låter det precis som vanligt om Ola Magnell. Inget fel i det, många stora konstnärskap har byggt på en imponerande konsekvens, men när det gäller Magnell kan jag inte tycka annat än att hans melodier och texter stelnat i sin form. Det som börjar med finstämda betraktelser till sparsmakat akustiskt komp planar ut i mer gäspigt material. Särskilt gäspigt blir det när han i den plonkiga Frostens ängar leker Tom Waits. En referens han lustigt nog själv anger, fast då för ett annat spår, Nattens vind är hemlös.
