Anne-Sophie Mutter slår ett slag för nyskriven musik med sin senaste skiva.
Foto: harald hoffman/dg
Betyg: 4 av 6
Den klassiska musikvärlden är full av konstiga jubileer. Trettiofem år på scenen låter tunt, men nog kan det mesta få godkänt som anledning när en violinist som Anne-Sophie Mutter kommer med en skiva nykomponerat. (Visst, Mutter är den violinist som Ulf Lundell föll för pladask när hon var i de unga tonåren och Herbert von Karajan ritade upp hennes karriär – Lundell som klassiskt fan.)
Är man stor jobbar man med de stora. I den äldre generationen har tonsättare som Lutosławski och Penderecki komponerat för henne, ett yngre namn är tysken Wolfgang Rihm – men den här gången har Mutter bett också en 60-talist skriva, amerikanen Sebastian Currier. Inspelningarna är till stor del hämtade från uruppförandena (med New York-filharmoniker som ibland låter just som att de uruppför).
Rihms Lichtes Spiel, för violin och liten orkester, inleder på bästa vis – som titeln antyder ett fjäderlätt spel med ständigt föränderliga former. Som så ofta i Rihms musik hör man ekon från det förflutna: här tycker åtminstone jag mig ana violinkonserterna av Schumann (den märkligt gungande finalen) och Dvořák (mittsatsen). Det är svindlande vacker musik, en virtuos hantering av den något mindre orkestern men ändå inte i klass med Rihms bästa.
Curriers avslutande konsert Time machines handlar inte om tidsmaskiner som likt Rihm för oss tillbaka i tiden, utan som framställer olika typer av tid – fragmenterad, försenad, sammanpressad, överlappande, entropisk, bakåtriktad och harmonisk. Det låter lite intressantare än det egentligen är, även om karaktärerna sitter på plats.
Mellan dessa huvudnummer finns två kortare stycken för violin och kontrabas, Pendereckis Duo concertante och Rihms Dyade. Tyvärr blir de mest utfyllnad, även om basisten Roman Patkoló får sitt instrument att låta som en bodybuilder-cello. Också här har tonsättarna gett Mutter något att excellera i – fritt spelrum för den där tonen som i ena stunden har samma sötma som ett päron som egentligen legat framme för länge men som smälter i munnen och som i nästa stund blixtrar diamantlikt i frenetiska passager.
Anne-Sophie Mutter är den främsta violinisten sedan ett par årtionden tillbaka, och att hon här slår ett slag för en gångbar men långt ifrån ointressant nyskriven musik visar att hon är motsatsen till den vanliga, reproducerande superstjärnan.
