Betyg: 2 av 6
De urvattnade låtstölderna står som spön i backen: Ralf Gyllenhammar och kompani gör illa dolda versioner på riff från både Black Sabbath och Megadeth. Den bredbenta Loud-erans Metallica är som alltid närvarande, inte minst i Gyllenhammars sång.
På Göteborgsbandets nya album tycks det finns en strävan att nå nya höjder, men tyvärr faller det platt. Texterna är finesslösa kreationer, fulla av pseudosmarta rader i stil med albumtiteln.
Ralf Gyllenhammar har en genuin vilja att nå fram till sina lyssnare, men är inte skicklig berättare nog. Och musiken tuggar på – ibland som harmlöst standardgung, men oftare som tämligen talanglöst låthantverk. Undantaget består möjligen av The challenger, där det finns en melodistruktur värd att tala om.
