Svenska musiker står högt i kurs i andra länder och intresset för att ta hit internationella storheter– exempelvis på Gasfestivalen för ny musik i Göteborg häromveckan – har medfört att vi i dag har en högst levande scen för improviserad musik i Sverige.

Saxofonisten Mats Gustafsson har länge varit mer uppmärksammad utanför Sverige än här hemma. Slagverkaren Raymond Strid är eftertraktad och släppte exempelvis album med den franska stjärnbasisten Joëlle Léandre tidigare i år. Och gitarristen David Stackenäs spelar med brittiske Phil Durrant och den i Sverige boende kanadensaren Joe Williamson i The King of Herrings, som turnerade i Sverige och kom med skiva för en tid sedan.

I dagarna har dessutom det brittiska bolaget Another Timbre släppt trioalbum med svenske saxofonisten Martin Küchen och britterna Seymour Wright och Keith Rowe. Den senare en legendar inom improviserad musik som med sin på bord liggande gitarr alltsedan 1960-talet arbetat mer med förnyelse än levt på gamla lagrar. Trion framför en mörk och mycket lågmäld musik där ljud susar, viner, skrapar, bubblar och är såväl intellektuellt stimulerande som stämningsskapande.

Allt rabblande till trots har jag inte ens nämnt alla samarbeten med musiker i Norge, Danmark och Tyskland. Tillsammans landar det i en lovande scen där unga musiker tillkommer, nya skivbolag startar, skivor ges ut och konserter genomförs. Nästintill allt utom pengar finns.

Förutsättningarna har inte alltid varit så bra som de är nu. När improvisationsmusiken formerade sig på 70- och 80-talen var den svenska scenen mycket liten och de internationella samarbetena nästintill obefintliga. Delvis en följd av en kulturpolitik som premierade nationella turnéer framför internationellt utbyte. Det anser i alla fall Thomas Millroth som nyligen höll föredrag om svensk improviserad musik på Svenskt visarkiv. Tankar finns på en omfattande kartläggning av den svenska scenen. Välbehövligt! Dessutom kanske några bortglömda guldkorn kan letas fram och ges ut i lämpligt format.