Betyg: 4 av 6

Hela tiden ges det ut nya samlingsskivor med afrolatinsk musik. Alltså sådan som uppstod i det visserligen extremt ojämlika kulturmötet mellan afrikanska slavar, spanska kolonisatörer och indiansk urbefolkning.

Så var det inte för bara ett decennium sedan, och även om det är svårt att med säkerhet fastställa orsakssambanden råder det ingen tvekan om att Susana Baca har spelat en roll för utvecklingen. Eller om att det, när hon slog internationellt med hjälp av David Byrne i mitten av 90-talet, var betydligt färre som alls hade hört talats om afroperuansk musik, en stil som fram tills för inte så länge sedan varit illa sedd även i sitt hemland.

Sådan är bakgrunden till Afrodiaspora, där Baca betar av olika länder och stilar. För att höra exakt vad som är vad krävs en del sakkunskap. Oavsett om låtarna egentligen är colombiansk cumbia, brasiliansk forro eller en blandning av puertoricansk plena och bomba (något man för enkelhetens skull kan läsa sig till av låttiteln) fogar Baca in dem i sin egen tradition, med hjälp av instrumenten och den svala sången.

Det gör skivan både mer sammanhållen och angelägen. Det där andra, det musiketnologiska, har man ändå samlingarna till. Och Baca har heller aldrig varit någon purist utan har tidigare på samma sätt gjort afroperuansk musik av exempelvis Damien Rice.