Betyg: 6 av 6

Fotot på omslaget till skivan och boken Anarkist föreställer Mattias Alkberg framför en sjö som han berättar aldrig fryser, hur kallt det än blir. ”Man kan få fiskar med tre ögon och sånt i den. Spillvatten från järnverket rinner ut i den. Så har vi det i Luleå.”

Alkberg är poet i nordligaste Norrland, småbarnsfar och rockstjärna, och han verkar ha en oändlig samling av just sådana där iakttagelser, svartsynta men med lite torr humor i. Och trots övertygelsen om att fint är fulare än fult lyckas han bädda in precis allt han gör i försiktig skönhet. Med några få rader och skeva toner förmedlar han allt det jag älskar med gör det själv-kulturen – förakt och kärlek på samma gång och en rastlöshet så djup att den får musiken att vibrera.

Anarkist låter som inget annat, men som allt annat borde – förutsatt att alla följde sina hjärtan. Klingande 60-talsgitarrer, ett evinnerligt reverb och dist på oväntade ställen. Alltid fullkomligt ärligt och så Mattias röst, med ett vibrato som skulle ge Roy Orbison handsvett, raspig ibland men även så hög och ljus att den försvinner i dotterns barnkör i Helgen v. 51.

Det är så generöst – från de vackra bilderna och hur musiken låter, till de noggrant utvalda texterna och enkla tips och uppmaningar som gör att livet blir bättre – att själen blir varm och ögat fuktigt.