Betyg: 5 av 6
Trion som besjunger Stokholmssyndromet.
”It‘s time we saw a miracle” sjunger Matthew Bellamy i ”Apocalypse please”, första spåret på Muse tredje album, ”Absolution”. Sedan ger han, Chris Wolstenholme och Dominic Howard oss just det, ett smärre mirakel till skiva.
”Absolution” är det logiska resultatet av Muse första två skivor ”Showbiz” och ”Origin of symmetry”. Utan de plattorna hade Muse aldrig landat så självklart på den plats där de kunde nå fram till de grandiosa känslorna de ger oss på ”Absolution”.
För detta är en skiva som vältrar sig i det storslagna och det pretentiösa, och Muse tar sig an uppgiften med glöd i blicken och ett självförtroende som får lyssnaren att kippa efter andan.
Jag gissar att en del kommer att avfärda ”Absolution” som ett svulstigt skrytbygge. Och som vanligt kommer de att få tåla jämförelser med mindre begåvade band som Placebo och Radiohead. Men allt det där kan ni glömma. Ni lär nämligen inte hitta speciellt många skivor som utstrålar samma passion och egensinne i år som ”Absolution”.
Det är flyglar, stråkar, sequencers, metallgitarrer, dundrande trummor, mullrande bas, falsettsång, ångest, eufori och harmoni i en enda salig och fantastisk mix som samsas på de fjorton spåren.
Muse tar i som om detta vore det sista de någonsin kommer att göra på denna jord. Tänk Emerson, Lake & Palmer om de hade kunnat rocka, tänk Queen om de älskat Nirvana, tänk Rachmaninov med en Marshall-stack bakom ryggen, tänk Jeff Buckley på steroider.
”Absolution” är dessutom något så speciellt som ett album som känns som ett album, men där de enskilda låtarna samtidigt står alldeles utmärkt på egna ben. ”Butterflies & hurricanes” är väl skivans kanske mest imponerande komposition, men dansanta ”Endlessly”, brutala ”Stockholm syndrome”, drivande ”Thoughts of a dying atheist” eller avslutande ”Ruled by secrecy” är även de knäckande bra.
Stefan Malmqvist
08-13 50 00noje@svd.se
Lyssna även på: Muse: Showbiz och Origin of symmetry.
