Vi ses några timmar före spelningen, i Fryshusets betongkatakomber. Sommarens radiokung visar sig vara en Di Leva-mysig Kalifornienhippie med blommig keps, som inte är rädd för att erkänna att han var en tönt i högstadiet.

– Jag var den magre, töntige musikkillen som gjorde en massa udda grejer, spelade musikal och sjöng i kör – jag åkte till och med på hejarklacksledarläger en sommar. Men jag är så tacksam och stolt över att jag tog ut svängarna, att jag vågade vara den där tönten, för det gjorde mig till den lekfulle vuxne man som jag är nu.

Jason Mraz släppte sin första skiva 2002 och fick stora försäljningsframgångar hemma i USA. Otaliga spelningar och ytterligare en skiva senare var han utbränd och utled på en musikbransch som hela tiden ville omforma honom för att maximera skivintäkterna.

Vändningen kom under ett besök i Borlänge, på förra årets Peace & Love-festival. Då hade en demo av låten I’m yours läckt ut på internet och blivit en undergroundhit runt om i världen, något som Mraz var helt ovetande om när han ställde sig på scenen – tills publiken började sjunga med i texten.

– Jag visste inte ens varför jag skulle spela i Sverige. Jag hade inte en aning om att I’m yours hade blivit ett sådant kultfenomen. När jag lämnade Sverige visste jag vilken sorts skiva jag ville göra – en skiva med låtar som var systrar och bröder till I’m yours, som hade samma känsla.

Vilken känsla är det?

–Att det är låtar som folk kan sjunga för varandra. När skivan har kommit ut är den inte min längre, då tillhör den dem som lyssnar. Och jag tycker att det är häftigt om den personen kan göra den till sin egen, tolka låtarna som han eller hon vill och låta skivan bli en följeslagare i livet.

Vad lyssnar du på själv?

–Jag gillar musik som sjungs på ett annat språk än engelska. Då fastnar jag inte i någon annans texter utan kan bara njuta av en mänsklig röst, nästan som ett instrument. Det inspirerar mig. Men om jag lyssnar på för mycket text så blir jag slö som textförfattare, det känns som om allt redan har berättats.

Varför blev det musik för dig från början?

–Jag började sjunga när jag var sju år och jag älskade det fysiska i det, vibrationerna i ansiktet och den kontrollerade andningen. När jag var 18 började jag skriva egna låtar, och jag älskade att känna hur mina ord blev en del av den fysiska upplevelsen. Och sedan började jag spela för folk och insåg att ­låtarna fick ett eget liv genom dem som lyssnade. Det är härligt – som att tala med kosmos.