Det känns på något sätt passade att det är Alla hjärtans dag när jag först ringer upp Sarah Assbring, som gör musik under namnet El Perro del Mar. Hennes tre år gamla debutalbum Look! it’s El Perro del Mar (en samling med ep-skivor) dominerades av vemodigt längtande sånger insvepta i en mjukt nostalgisk ljudbild. Det var stora Phil Spector-trummor, doo wop-körer och stötiga saxofoner. Texterna var på vardagliga men samtidigt outhärdligt sorgliga. Som för att poängtera sin sinnesstämning avslutades albumet med en snygg liten stöld från Sam Cookes euforiska soulklassiker Feel it (don’t fight it), som tömdes på all lycka och i stället lät som ett rop på hjälp.

Nya albumet From the valley to the stars låter på samma gång allvarligare och mer optimistiskt än debutskivan. Musikaliskt nämner hon Jan Johanssons musik som en viktig influens, såväl som George Harrisons excentriska instrumentalskiva Wonderwall. Men framför allt har albumet ett tydligt tema: det är sånger om himlen och evigheten.

– Det här var första gången jag hade en uttalad, ambitiös idé när jag gjorde musik. Jag ville bygga ett tydligt utarbetat tema som kretsade kring mina tankar om himlen, om himlens symboliska roll. Jag var inne och tassade lite på det religiösa, men jag insåg att det inte var riktigt dit jag ville, jag landade i något slags grundläggande existentiell tanke. Var hamnar vi när allt är över, vad är det som blir kvar av oss?

Den här typen av ambitiösa konceptalbum är relativt sällsynta i dagens musikvärld, som domineras av artister som bryr sig mer om enstaka låtar än genomtänkta album. Den moderna musikkonsumenten förväntas bara lyssna på musik via Itunes och mp3-spelare, utan att bry sig om konventionella albumupplägg. Sarah Assbring har dock mer traditionella musikvanor.

– Jag tycker inte själv att album­formatet är omodernt. Jag lyssnar bara på album, helst på vinyl. Jag gillar att sätta mig ner och lyssna på en skiva från början till slut, och inte göra något annat under tiden. Det är skönt att slippa vara sådär multimedial.

Trots att hennes tidigare skivbolag Hybris blivit ett slags galjonsfigur för den nya, digitala musikindustrin i Sverige så har Sarah Assbring själv aldrig ens ägt en mp3-spelare.

– När hela den här mp3-grejen började kände jag att det inte var så lockande att lyssna på musik på det sättet. Jag har aldrig riktigt förstått varför man ska gå runt med 2000 låtar på samma ställe. Det blev för mycket fokus på den tekniska delen av musiken och den tekniska utvecklingen, det började överskugga musiken på något vis.

Arrangemangen på From the valley to the stars är sparsmakade och låter ofta sakrala – det är trevande orglar, psalmliknande instrumentala musikstycken och enkla ramsor som upprepas tills de får en större, andlig mening.

– Jag har haft en dragning till kyrkor de senaste åren, speciellt när jag jobbade med den här skivan. Jag är inte troende, har aldrig varit det, men jag tror att alla har ett sådant sökande behov som är bortkopplat från religion som system. Mina texter balanserade ständigt på en skör tråd där det kunde verka som att jag pratade om kristlighet, men jag pratar mer om något slags folktro, som snarare har en nära relation till naturen. Det är mer som en barna­tro, en sådan tröstande sagovärld man hade när man var liten.

Sarah Assbring är uppvuxen i Kållered, utanför Göteborg. Så fort hon lämnar Sverige känner hon ett nästan fysiskt behov av att återvända.

– De senaste åren har jag ständigt varit på väg att flytta här­ifrån, men jag har hela tiden kommit tillbaka till insikten att jag har ett sådant stort behov av den svenska naturen. Om jag skulle flytta någon annanstans så skulle jag verkligen sakna den svenska naturen, och årstiderna.

Som textförfattare väljer hon sina ord omtänksamt och kräset. Ofta består låtarna av ett slags täta, minimalistiska, bitterljuva ramsor, som sällan hemfaller åt de poserande adjektiv som svenska indiepopartister brukar leta upp i någon ordbok när de skriver låtar. Inför den nya skivan läste hon mycket svensk poesi och skönlitteratur.

– Jag läste framför allt mycket Harry Martinson och andra författare som skriver mycket om andligt sökande som ofta landar i barndomen. Ur det växte det fram en idé att skriva visor, snarare än poplåtar. Det är som att man fattar precis allt när man är barn, men sedan glömmer man det på vägen.