Betyg: 5 av 6
Den bästa låten just nu, alla kategorier, alla genrer och alla radiokanaler, om den börjat spelas där än, är en Thin Lizzylåt. Inte en cover, och inte med de sorgliga resterna av Phil Lynotts band. Men ändå rätt igenom Thin Lizzy, från chorusgitarrerna och pukorna till enskilda textrader och hur kören kommer in. My ‘lil girl‘s straight from heaven är en lika öppen och medveten stöld som den är beroendeframkallande. Nästan lika bra är singeln They‘re building walls around us med sina diskostråkar. Det hade inte behövts så mycket mer, men To die alone är en överraskande helgjuten skiva. Och kom ihåg att det bara är Moneybrothers andra. Redan på Blood Panic visade han visserligen att han kunde sno ihop effektiva refränger och bjuda på tårdrypande ballader, men där fanns också något lätt antikverat i melodierna som gjorde att det ibland lät ganska mycket som Weeping Willows.
Nu är det hypersentimentala nedtonat och melodierna framflyttade något decennium. Just därför känns det både uppriktigare och mer självutlämnande. Samtidigt står det nog klart för de flesta att en skiva med titeln To die alone, där Anders Wendin på omslaget, i en oklar religiös gest, bär ett lamm i sina armar, knappast är ett under av återhållsamhet. Sången är minst sagt utlevande och det blås som tagits bort har ersatts med stråkar. I stort gör Moneybrother precis det han försökt göra tidigare. Skillnaden är att han blivit betydligt skickligare, faktiskt så skicklig att han lyckas med det svåraste av allt: att övertyga om att varje ord han sjunger, med sin lite grötiga röst och på dålig engelska, kommer direkt från hjärtat.
Nu kommer hi-haten igen, och gitarrstämmorna. Jag ska lyssna på låt nummer sex om och om igen, tills jag tröttnar. Det kommer att ta ett tag.
Lyssna även på: Thin Lizzy, Black Rose (1979)
