Precis i slutet av förra året fyllde den hårt hållna barnpopstjärnan Miley Cyrus 18 år. Hon firade sin födelsedag genom att röka salvia divinorum – en laglig, psykoaktiv växt som får brukarna att likna tecknade jordekorrar. En vän filmade hennes tripp och filmen läckte ut (så klart). Ljudspåret från filmen är, utan konkurrens, 2010 års största musikaliska händelse.
Några månader tidigare spelade Cyrus in det sista avsnittet av den nästan obeskrivligt tråkiga tv-serien Hannah Montana. Hennes karaktär, Miley Stewart, är en helt vanlig tweentjej med en hemlig, men samtidigt ultrakänd, identitet: Hannah Montana, popstjärnan som lever för att övertyga världen om att folieslingornas tid inte är förbi. Under serien har hon autotunat sig igenom skosulor som Nobody’s perfect och Rock star.
Nu har Cyrus alltså fyllt 18, alla showbizföräldrars mardrömsålder, och kanske, kanske kan salvian hjälpa till att mjuka upp pappa Billy Rays järngrepp. Eftersom Cyrus produktion hittills varit ungefär lika spännande som ett hål i marken gissar jag att han inte har skrivit in kontroverser på sin dotters önskelista.
På Cyrus senaste skiva, Can’t be tamed (”Whipped” hade varit en bättre titel), är hennes röst som vanligt så dränkt i intetsägande komp att det inte går att avgöra om hon faktiskt kan sjunga eller inte. Men ljudupptagningen från födelsedagsfesten bevisar att Cyrus trots allt har ett enormt register. Inspelningen börjar med ett strupskratt så medryckande att det skulle kunna få Leif GW Persson att le som ett barn. Cyrus övergår sen till en skräckinjagande Linda Blair i Exorcisten-imitation och avslutar med en rap så obegripligt snabb att den får Twista att låta som en DJ Screw-remix. Lägg på lite triggade trummor och en gitarr, och Cyrus skulle sätta en helt ny standard för rap metal.
Nu rasar hela USA mot Miley Cyrus, som anklagas för att korrumpera lättpåverkade unga flickor. Men att det här är hennes första verkliga tecken på begåvning verkar ingen vara beredd att se.
