Betyg: 3 av 6
Kungen av pop kunde ha valt att jobba med vilken producent han ville, men i stället för att anlita Kanye West satsade han på sömniga namn som Akon, Lenny Kravitz och Teddy Riley. Kanske var det för att han ville behålla sitt mekaniska r&b-sound, det som han varit i stort sett ensam om sedan femton år tillbaka, komplett med de där intensiva rockrefrängerna där en imaginär fläkt får hans hår och uppknäppta skjorta att fladdra. Just Rileys medverkan gör att delar av albumet låter en smula som om swingbeat skulle sätta agendan för dagens r&b.
Handen på hjärtat så har Jackson inte varit musikaliskt spetsig sedan två decennier tillbaka, så någonstans hade vi kanske ändå hoppats på att han tiden före sin död befann sig i en position där han kunde kosta på sig en ny riktning. Och just Kanye West hade väl varit den direkta översättningen av Quincy Jones modell sent 70-tal, det vill säga den man som lyfte Jackson till skyarna med Off the wall.
Dock, med tanke på att vi aldrig kommer att få veta huruvida Michael Jackson skulle ha godkänt detta albumsläpp, är det ändå hyfsat smakfullt gjort. I stort sett hela albumet låter som den Michael vi hade vant oss vid sedan Dangerous, att låta en piggare producent gå loss på råmaterialet hade kanske varit att våldföra sig på hans ursprungliga intentioner.
Ett spår sticker dock ut, och det är inte helt oväntat hans aningen osannolika cover på japanska Yellow Magic Orchestras gamla Behind the mask från 1979. Ryuchi Sakamoto tillät Jackson att skriva en egen text och här finns ett rakare diskobeat, saxofoner och en Jackson tillbaka i den form som han befann sig i runt 1980. Även Monster, där han duellerar med 50 Cent, känns som ett eko av fornstora dagar, men då snarare tiden kring Bad.
Förmodligen finns det mängder av outgivet Jackson-material, och detta kanske bara är toppen på ett postumt isberg. Låt oss i så fall hoppas att skivbolaget inte har bränt av det bästa redan här, för vi minns ännu vad som hände när precis allt skulle kramas ur Tupac Shakurs efterlämningar.
