Betyg: 5 av 6

Via en mixtape från dj:en Diplo slog Mathangi Maya Arulpragasam ned som en klusterbomb i en uddlös popvärld när hon för fem år sedan debuterade med den sylvassa Arular.

Sedan dess har hon lyckats förnya sig själv på ett så finurligt vis att hon framstått som en osannolik hybrid mellan en talesperson för tredje världens gerillarörelser, en Londonhipster i färgglada luvtröjor, ett The Clash i tajts och en helt igenom cynisk reklambyrå. Det borde inte vara möjligt, men MIA bara stärker sitt varumärke som den mest relevanta artisten för vår samtid.

Dock vill hon så mycket, och allt på en gång, vilket gör att musik, image och politik ständigt löper risken att ta udden av varandra. När hon i våras samplade Suicides Ghost rider på den punkiga första singeln Born free var det många som knappt noterade referensen till elektronisk protopunk.

För i samma stund valde hon att återuppliva den stendöda musikvideokonsten genom att leverera en politisk käftsmäll där rödhåriga barn lemlästades. Inte en pigg blogg saknade en länk till videon och i samma sekund som det ryktades att Youtube hade bannlyst den var säsongens MIA-hajp i full rullning.

Allt på samma gång, som sagt. Och jag tvivlar inte på att hon har en massa insikter att leverera på spår som Teqkilla, men när den sönderhackade electron pickar små hål i trumhinnorna är det svårt att fokusera på ett budskap. Producenten Diplo har sagt att samtliga beats på detta album ger honom mardrömmar, vilket kan tolkas som en eventuell bieffekt, beroende på sinnesstämning.

Detta till hennes nackdel, i övriga delar är hennes tredje fullängdare alltigenom sprudlande briljant. På It iz what it iz tar hon rollen av en modern Sheila Chandra, eller ett osäkrat Monsoon för 2010, om man så vill. Här ryms även dancehall och punk, och första singeln Xxxo är med sin relativt lättsinta r&b missledande. Maya är som MIA själv, splittrad, men ack så skarpladdad.