Betyg: 3 av 6
Det sägs att Lars Winnerbäck är en av få artister som måste eskorteras av vakter när han rör sig runt Hultsfred. Lite ironiskt eftersom den urtypiske, självurskuldande 70-talisten bara efter flera år av varje-vecka terapi har börjat komma överens med att bli igenkänd. Kanske var det därför som han 2008 reste till Berlin för första gången i sitt liv. Väl där skrev han delar av skivan Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen. Tillsammans med kompbandet Hovet åkte han sen vidare för inspelningen på Irland, där inte bara Winnerbäcks solbränna passar in: han säger att han känner sig själsligen hemma på ön.
Flackandet finns kvar på den färdiga skivan, och Tänk om jag ändrar mig och sen ändrar mig igen handlar mycket om längtan, både bort och hem, i tid och rum. Men av alla emo-män och sentimentala vissångare som Ulf Lundell och Bob Dylan har gett Sverige så är Lars Winnerbäck en av de som håller igen mest med adjektiven. Det kanske inte låter som något att yvas över, men jämfört med andra svenskar som försöker beskriva det lilla livet i visa är det en stor bedrift. Texterna tyngs inte av för många poetiska omskrivningar. Winnerbäck minns sitt 80-tal och sitt Linköping, avlägsna hus, citronträd och människor, och historierna hålls rena. På vissa ställen – i Du som reser mig, till exempel – blir hans röst så mörk att den påminner om Leonard Cohens.
Men som så ofta med musik som är anpassad för radio är det framför allt produktionen det faller på. Den är så där tjocksvulstigt att du hör melodin även om det är taxivolym, men inte fastnar för några detaljer ens i hörlurar. Gitarrerna är stompiga och sterila och här och där dyker det upp helt obegripliga syntpip som passat bättre i en tv-jingel för ett friskvårdsprogram. Finast blir det när svenskheten får ta plats och folkmusiken och stråkarna hörs. Där skymtas tonåringen Winnerbäck, han som fyllde blandband med Jakob Hellman och Per Persson. Men sen dyker Jag får liksom ingen ordning upp, och än värre än att påminna om ett iskallt distanserat enmanna-Kent, låter han som en Tomas Ledin för nutidens 30-åringar. Mer värme och, faktiskt, ännu mer rödvin, samt färre instrument hade gjort den här powerpopen gott.
