Betyg: 4 av 6

Det är sällan man hör någon klaga på Fleet Foxes mästerliga debutalbum som släpptes för tre år sedan. Men är det någon som anmärker på dess brister brukar det oftast vara Robin Pecknold, sångare och frontfigur i sexmannabandet från Seattle.

Där andra hör de ljuvligaste sångstämmorna, de svindlande höjderna i melodierna och harmonier rakt nedåtstigande från den amerikanska folkrockens allra finaste ögonblick hör Pecknold misstagen. Allt det som kunde ha gjorts annorlunda.

Men så har Fleet Foxes heller aldrig varit en grupp som trängt sig på för att skrävla om sin egen storhet. Tvärtom – det så generöst ansiktsbehårade bandet har inte använt sig av något annat än sina fritt svävande melodividder för att förtrolla sin publik. Det har inte behövts något mer. Till sin andra skiva har Fleet Foxes tagit med sig några av bitarna från det perfekt lagda pussel som var bandets debut. Det dröjer bara trettioen sekunder in på öppningsspåret Montezuma innan de första stämsjungande körerna gör sin entré.

Men där första skivan var full av himmelska rockhymner är Helplessness blues av ett mer jordnära material. Det glimtar ibland till av förtrollad magi men det är sällan som harmonierna lyfter mot skyn. Det är synd. För det var just i de storslagna atmosfärerna, de tidlösa arrangemangen och det ständigt så känsliga samspelet som Fleet Foxes byggde upp ett universum dit ingen ondska verkade kunna nå. En harmonisk kokong att låta sig tryggt vaggas i.

Toner som förut inte har kunnat röra sig utan att dras med referenser till 70-talshjältar som Crosby, Stills & Nash har nu blivit till Fleet Foxes egna. Det finns dock överraskningar också i deras trygga värld. Fiolen som spelar i Bedouin dress dyker upp som från ingenstans medan The shrine/an argument tryggt leder melodierna på gamla marker då ett frijazz-oväder drar förbi och kastar omkull det mesta i sin väg.

Trummisen Joshua Tillman har beskrivit alla i bandet som ganska enkla – ”pretty dude-ular”, ett underbart begrepp. Men Fleet Foxes är såklart betydligt mer än vad de själva verkar veta om. Robin Pecknold försöker bringa ljus i sin desillusionerade tillvaro och låter Helpnessless blues bli en skiva om allt emellan liv och död: om tiden som går.

Det som förut gav ett enstörigt intryck i Fleet Foxes ljudbilder har nu fått en världsvan energi. Kanske har det skett på bekostnad av den trollbindande högtidligheten, den som fick akustiken att låta som om den kommit till i ett kyrkorum. Helplessness blues rör sig stundtals på de högsta höjderna men den där totala fulländningen uteblir.