Det blir ett abrupt slut på kvällen. Utan att de hundratals färgglada ballonger, som hänger i ett nät uppe i taket, har släppts ner försvinner Sufjan Stevens och hans tiomannaband.
Ena sekunden har den hyperproduktive sångaren och multiinstrumentalisten framfört en dans framme vid scenkanten, i den nästa plockar personal ihop kostymer, stänger av förstärkare och bär bort gigantiska änglavingar som Stevens burit. Alla verkar ha bråttom.
Den 36-årige Michigansonen Stevens – som hyllats för sina episka ljudbilder – har på senaste skivan The Age of Adz inte gjort någon hemlighet av att han inte längre i första hand är intresserad av låtskrivande. I stället har han snöat in på skapandet av ljud.
Men så är Stevens också en artist med en teoretisk syn på sin musik – han är inte någon som plötsligt drabbas av feeling. Kanske är det lika så bra: elva personer med mer än det dubbla antalet instrument måste ju följa någon riktning. Sufjan Stevens leder en välarrangerad oreda av trippeluppsättningar tromboner, dubbla trummor, gitarr, banjo, elektroniska beats och synthar. Det är ofta mer kakofoni än harmoni – som om en grupp udda fåglar hamnat i slagsmål.
Sufjan Stevens har lagt sin djupt rotade talang att odla popsymfoniska landskap på hyllan för att göra detta för sig själv. Det är tydligen en fas som han måste gå igenom, som man får ha ett visst överseende med. För det han ägnar sig åt nu är inte Sufjan Stevens i sin mest briljanta form.
Med danser som är mer ett knaggligt kroppspråk skapar han och hans band en neonfärgad föreställning där varje sak som hänger på trekvart gör det som ett självändamål. Stevens kommer från den indievärld där varje skavank har ett egenvärde.
Det ska mycket till för att en begåvning som Stevens ska misslyckas men det är synd att han så helhjärtat omfamnar den neonfärgade gör det själv-estetik som utskeppades i parti och minut från Berlins elektroscen i mitten av 00-talet. Att han släpper allt han har för händerna för att göra vocoder-symfonisk pop.
Ibland är det lite som om Sufjan Stevens plötsligt förvandlats till en karaktär ur en Ben Stiller-film. I bakgrunden lyser bandmedlemmarnas hipsterglasögon i uv-färger medan ett gigantiskt kycklinghuvud i plast gungar med i keyboardistens varje rörelse.
