Danny Saucedo In the club (Columbia/Sony)
Melody Club Human harbour (Electric/Warner)
Playtones Rock ’n roll is king (Lionheart/Warner)
Sanna Nielsen I’m in love (Lionheart/Warner)
Anders Fernette Run (Universal)
Linda Pritchard Alive (Universal)
Den svenska skivutgivningen brukar så här års präglas av artister och grupper som varit med i Melodifestivalen. I år är det inte riktigt så. Endast sex av 32 medverkande har kommit med helt nya album. Linda Bengtzing har släppt en samling och Swingfly har stuvat om sin debut från 2009 och gett den en ny titel. Senare i år kommer nya album med Le Kid, Anniela och Eric Saade.
Förklaringen till den förändrade situationen ligger förstås i vikande albumförsäljning. I år använder de flesta Melodifestivalen till att marknadsföra artisten och låten, inte en ihoprafsad cd som ändå kommer att reas till sommaren.
Av de sex album som kommit är det inte något som, trots korta speltider, håller helt igenom. Bäst är Melody Club, de verkar i en helt egen division och står inte och faller med utröstandet ur den fjärde delfinalen. Human harbour är fullproppad med samma typ av glammigt storslagen och till bristningsgränsen pumpad popmusik som alltid. Men vare sig barnkörer eller ett inhopp av Anna Järvinen kan dölja att det är ett mellanalbum.
The Playtones är inte heller beroende av Melodifestivalen. De sålde mest i Sverige förra året och har dansbandsfolket bakom sig. Rock ’n roll is king svänger på det där mesiga men effektiva sättet som bara svenska dansband kan och fungerar egentligen bara på ett buggande dansgolv. Fast de gör en fin version av Charlie Rich-låten The most beautiful girl.
Sanna Nielsen och Linda Pritchard sjunger och wailar på sina respektive album som om Celine Dion fortfarande var ett hett namn. Nielsen sjunger bättre och har ståtligare låtar än Pritchard, vars album är så blekt att det kräver stor viljestyrka att låta det gå från början till slut.
Anders Fernette vill inte heller lämna 90-talet. Hans själlösa reklamradiorock pumpar albumet igenom utan att något får fäste. Förutom Melodifestivalbidraget Run har man även slängt med skåpmat i form av gamla singlar.
Danny Saucedo, slutligen, påstås från vissa håll stå för ett modernt inslag i Melodifestivalen. Det har jag svårt att skriva under på, men han har åtminstone fått fungerande och snyggt producerade klubblåtar.
