Klassificering av musik är problematiskt. Artister vill inte bli placerade i fack, fansen sågar etiketter och musikjournalister kan dividera in absurdum om en genres gemensamma nämnare. Ett exempel är shoegaze, som myntades 1990 av Food Records-bossen Andy Ross, som ett hån av en Moose-konsert där sångaren Russel Yates tejpat fast låttexterna på golvet. Det såg helt enkelt ut som att Yates stirrade på sina skor. Med tiden har uttrycket blivit allt mer omfamnat.

Den Oregon-baserade musikjournalisten och förlagschefen Mike McGonigal, som skrivit boken My Bloody Valentine’s Loveless i 33:1/3-serien, ser genrens inneboende trots mot konventionellt scenmanér som en av anledningarna till att fans och musiker har gjort formuleringen till sin egen.

– För mig personligen behöver inte en artist hoppa runt över hela scenen och försöka ge mig en high five så fort jag står längst fram. Jag är helt okej med att folk framför sina låtar precis som de önskar.

Men shoegaze är förstås mycket mer än introverta scenposer. I sin avhandling om My Bloody Valentine försöker den amerikanske musikvetaren David Fisher att analysera shoegazemusikens beståndsdelar.

– Konceptet har framför allt att göra med ett användande av gitarr och sång som skiljer sig från mer traditionell popmusik. Ett knastrande gitarrljud med löjligt mycket reverb och väldigt hög volym är en bra början, liksom eterisk sång som smälter in i ljudväggen av gitarr. Låtstrukturen är ofta flytande och det kan vara svårt att höra var ett parti slutar och ett annat börjar.

Många ser My Bloody Valentine som shoegazens mästare och deras skiva Loveless från 1991 som genrens magnum opus. Varken McGonigal eller Fisher anser dock att det mytomspunna bandet – ledda av den egensinne Kevin Shields – grundlade soundet. Rötterna brukar istället spåras till noisepopparna The Jesus and Mary Chain och ambientgotherna The Cocteau Twins under 80-talets mitt.

– Däremot visade My Bloody Valentine från början att de skulle komma att vara bättre på det här än någon annan som senare skulle försöka.

David Fisher instämmer:

– De startade inte genren men bidrog med dess största verk. Loveless var revolutionerande för att den är så tidlös. När jag nu sätter på skivan arton år efter dess release kan jag konstatera att den lika gärna skulle ha kunnat gjorts idag. Det delas inte av många andra popskivor från 1991.

Oxfordkvartetten Ride – som splittrades 1996 – var även de pionjärer inom shoegaze. 2003 gjorde Rides frontfigurer Andy Bell och Mark Gardener en bejublad spelning på Debaser i Stockholm, som öppnades med frasen: ”Välkomna till shoegazers anonymous första möte. Jag heter Andy och jag är en shoegazer.” Ett reclaimande av begreppet om något. En av dem som snappade upp det självironiska uttalandet var Markus Lindehoff, som i våras startade klubben Shoegazers anonymous på Snottys bar i Stockholm. Lindehoff fastnade för genren efter ett blandband med gruppen Slowdive i början av 90-talet. Bristen på shoegazelåtar i Stockholmsnatten fick honom till slut att agera.

– De flesta klubbarna i Stockholm handlar om att spela just den veckans hippaste mp3:a. Det är ofta lite för ängsligt och eklektiskt. Så jag beslutade mig för att göra det motsatta och vara totalt likriktad.

Lindehoff tillhör den gamla skolans shoegazers, men allt fler upptäcker genren nu-gaze, som har växt fram de senaste åren genom electronicaakter som M83 och Way out west-aktuella indieband som Deerhunter, The Big Pink och Glasvegas. Det är musik som snarare blickar framåt än ned i golvet och där suffixet gaze fått en kanske ännu mer mångbottnad metaforik.

Någon som verkligen bryr sig om shoegazemusikens alla nivåer är den Los Angeles-baserade dokumentärfilmaren Eric Green, som under fem år har arbetat med filmen Beautiful noise, tänkt som det definitiva porträttet av genren. Green har intervjuat alla nyckelpersoner – från den notoriskt svåråtkomlige Kevin Shields till The Boo Radleys – och i vinter planeras filmen äntligen ha premiär.

– Jag ville undersöka varför mainstreamkulturen inte har berett mer plats för dessa innovativa artister och jag inspirerades också av nya band som influerats av shoegazesoundet, berättar Green.

Varför då denna revival? Soundtracket till filmen Lost in translation från 2003, som delvis valdes ut av Kevin Shields, gav återuppvaknandet en rejäl skjuts. Vissa menar dessutom att shoegazemusikens drömska karaktär bidrar med en välbehövd eskapism i en tillvaro präglad av omvälvande samhällskriser. Genren somnade förstås aldrig in helt och hållet, men kvävdes till stor del av grungens och britpopens framfart.

Mike McGonigal hänvisar krasst till trendcykler. David Fisher likaså, men ser också genrens ovilja till anpassning som talande för vår tid.

– Shoegaze är ett bra sätt att protestera mot det struptag som stora skivbolag länge har haft kring pop. Det är trots allt indiemusik, vilket är en reaktion mot musikskapande i monetära syften. Framförallt handlar dock shoegaze om att skapa massiva ljudlandskap som lyssnarna helt kan förlora sig själva i, något som är högst möjligt med My Bloody Valentine.