Stora projekt är inte främmande för Valerij Gergiev, som tar på sig uppgifter som skulle få andra dirigenter att digna. Som chefsdirigent för London Symphony Orchestra ger han med denna orkester samtliga Mahlersymfonier under säsongen 2007/08. En cykel som inleddes i september med tredje symfonin i Barbican Hall (med Anna Larsson som vokalsolist) och avslutas i juli 2008 med åttonde symfonin i St Paulskatedralen.

Under samma period ger han ett 25-tal konserter med Mahlersymfonier utanför England. En av dessa, med den nionde symfonin på programmet, ägde rum i lördags med Radiosymfonikerna. Mahlers nionde symfoni, ”den nya musikens första verk” (Adorno), har fått en trendskjuts på sistone. Den gavs i maj av Filharmonikerna under Alan Gilbert, och en inspelning av Berlinfilharmonin under Simon Rattle är aktuell just nu.

Snarare än att utveckla någon sorts världsåskådning formar Mahlers symfonier en rad diskontinuerliga utkast. Efter den kosmiska bejakelsen i åttan följde ett verk som antyder senromantikens undergång och samtidigt bildar portal till det nya. Men trots utkasten till en tionde symfoni innebar den i praktiken slutet för den obotligt hjärtsjuke Mahler, ”den är helt inställd på dödsaning” (Alban Berg).

Att den splittrade, skuggaktiga första satsen, som när sig av tre tematiska komplex och som bildar en ny formkategori av sonatform och variation, utgör tyngdpunkt i symfonin är utmanande för ett konsertframförande. I början av en konsert brukar ju varken orkester eller dirigent vara riktigt uppvärmda. Men ensemblens hedersdirigent Gergiev verkar under sitt myckna resande ha fått en simultanschackspelares förmåga att snabbt prestera optimalt.

Han formade inte musiken med sina händer denna gång, utan dirigerade litet snirklande kokett med taktpinne. Uttrycksfullt nog att ge mening, klang och struktur åt första satsen, men tolkningen kunde ha sjunkit in djupare i de stillsamma avsnitten. På andra satsens ”komponerade ruiner” med valscitat och folkmusikfloskler kom så i sats tre, Rondo-Burleske, ett riktigt fint, naturligt flyt i musicerandet. Här introduceras det dubbelslagsornament som inleder och genomtränger finaladagiot.

Och i denna final sjöng Radiosymfonikerna med varm, underbar stråkklang. Men själva tolkningen av adagiot hade ett visst drag av förbindlighet. Som helhet var dock Gergievs version av Mahler-nian av god klass

På en väl tilltagen konstpaus efter sista tonen följde stående ovationer i den välfyllda Berwaldhallen, kompletterade med touche från orkestern.