Betyg: 4 av 6

I vintras uppträdde Kajsa Grytt på Södra teatern som en del av mastodonthyllningen till poeten Sonja Åkesson. Då sjöng hon ”Jag fantiserar om en liten kniv mellan tänderna /.../ Jag är en herrelös hund, full av efterhängsen kärlek” på ett så strupigt och naket sätt att alla som var där genast blev tvungna att gå hem och rota fram Tant Struls skiva Amason från 1982.

Det är i alla fall vad jag måste utgå ifrån att de gjorde. Det i sin tur borde ha lett till stört-googling av de där nya härliga punkuppdaterarna: Slöa Knivar, Masshysteri, Nitad. Motsägelsefullt nog är just det ofta ett bra mått på bra musik – den får en att vilja lyssna på något annat. Den svenska punkcirkeln känns sluten nu när Kajsa Grytt själv släpper ny soloskiva.

Grytts röst är fantastisk (det känns konstigt att tänka att det fanns en tid när hon fick mellannamnet ”kan inte sjunga”). Produktionen, av Jari Haapalainen, är uppfinningsrik och vacker och bara lite bombastisk.

Den diskbänksrealistiska vuxendesperationen är magkramande: Grytt är en förvuxen Marianne Faithfull med gör det själv-rötter, en tonårspoet som måste acceptera att hennes egen tonårsson växer upp.

Och det är tack och lov inte ofta sångerna låter som om de skrivits hemma i köket, med radion på, och att lite olycklig P3-energi därför läckt in i processen.