The Cure äntrar Hultsfredsscenen vid ettiden på natten. Inte förrän solen går upp över Hulingen avrundar bandet sin enda Sverigespelning som käänns som en lyxig musikalisk halvmara.

Robert Smith, sångaren med popvärldens mest brandfarliga frisyr (hårspray!), dansar på scenen som en mjuk trasdocka och sjunger med kristallklar stämma. Då, inte ens halvvägs in i The Cures enda Sverigespelning, försvinner ljudet. Natthimlen får insjön Hulingen att se ut som flytande tjära och det enda som hörs är försiktigt handklapp och lite medhörning.

Men efter mer än 30 år som band är det få saker som kan skaka The Cure. Dessutom har de ju två timmar av oavbruten musik kvar att spela. Och efter några minuter kommer de tillbaka, starkt, med The Hungry Ghost. När Robert Smith frågar om han hörs igen, och får respons, skrattar han torrt och säger, "Åh, synd."

Baserat på de cirka 35 låtar långa spellistorna från sommarens tidigare konserter vet man redan innan bandet går upp på Hultsfredsscenen vid ettsnåret på natten att de tänker spela länge. Minst två timmar. Samt att de förmodligen sparar den riktigt hitkavalkaden till sist. Inbitna fans anar alltså att det bara är att begrava hälarna i backen och bita sig fast för att få höra Friday I'm in love och Boys don't cry.

Men The Cure är inte Kiss och låtlistor kan ändras. Redan kring tredje låten dyker Inbetween days upp. Jag är inte helt säker på placeringen eftersom jag distraherades av att min väska började brinna (det är dags att lägga till tända cigaretter på listan över saker man inte får springa med). Vackra, och snarlika, Just like heaven följer strax efter. Med ens har en timme gått - och det är där någonstans som ljudet dör.

Ett par timmar och enorma mängder välspelade poplåtar senare är dock alla tekniska problem glömda. Smith pantomim-dansar återigen medan han sjunger om hur Spindelmannen äter honom till middag. När solen går upp bakom molnen över Hulingen plockar han fram munspelet. Då har han och de andra svartklädda äldre männen i bandet hunnit spela något från i stort sett varje del ett musikarkiv som fortfarande betyder nästan orimligt mycket för väldigt många människor som är, eller någon gång har varit, någonstans i åldern mellan 14 och 19.

Inför en kraftigt decimerad publik sjunger Smith textraden "Please come back", kom tillbaka, innan han till slut, vid halv fyra på morgonen, släpper fram The love cats och Boys don't cry i vad som känns som en kombination av en musikalisk halvmara och en lyxigt blandad gotisk påse.