Betyg: 6 av 6

Det är inte alls samma Lykke Li som visade sig på debutskivan Youth novels. Då var det en samling berättelser som levde och andades ungdom. När Lykke Li Zachrisson ger ut sin andra skiva har hon samlat på sig nya historier och en ny sinnesstämning att sila allt igenom.

Där debuten var just ung i sitt uttryck har Wounded rhymes en ärrad hinna över sig. Ett tunt lager sot. Att det rent fysiskt bara har gått tre år mellan skivorna är oviktigt. Öppningsspåret Youth knows no pain säger det mesta. Då var då och nu är nu.

Det bor en gammal själ i Lykke Lis kropp. Hon må fylla 25 nästa vecka men hon låter som om hon levt ett betydligt längre liv på den tiden. Det finns dock inget brådmoget över det hela, Lykke Li formulerar själv sina sanningar. Hennes röst läser inga manus. I stället sjunger hon som om hon hade en ständig bekymmersrynka mellan ögonen: en tagg i skon som inte vill försvinna; en tyngd som inte vill ramla av. Det är som en berättelse från en bardisk – precis innan stängning. Den förut så flickigt sirliga rösten är borta. Kvar finns en allvarstyngd stämma som inte fiskar efter någon medömkan.

Efter två år av turnéer åkte Lykke Li till Los Angeles. En kraschad kärlekshistoria behövde läkas, ett liv i ett ständigt virrvarr behövde tas ner på jorden. I Kalifornien hyrde hon en stuga, köpte en cykel och reste till öknen. Nya låtar kom till henne. Sedan återvände hon till Stockholm och producenten Björn Yttling för att låta resultatet förevigas på skiva.

Precis som Lykke Li ger Wounded rhymes ett intryck av att vara totalt säker på sin sak men ändå inte kunna slå sig till ro. Samtidigt som den tar nuet i besittning skruvar den på sig inför nästa sekund. De psykedeliska syntarna i Rich kids blues och de ödesdigra girl group-körerna i Unrequited love möter pop-voodoorytmerna i Get some.

Lykke Li slåss mot sina demoner iförd en asymmetrisk gothkåpa som hämtad från Madonnas Frozen-period. Ungefär som om Phil Spectors Wall of Sound-ljudbilder klätts i svarta Fever Ray-kostymer i stället för 60-talsfodral.

Det är som om skuggorna som följer henne är tyngre och mörkare. Lykke Li talar inte till alla – det hela är inte så enkelt. Men för oss som hör henne gör hon all skillnad.