Betyg: 3 av 6

Det går inte alltid helt vattentäta skott mellan de begrepp som vi för enkelhetens skull idag väljer att kategorisera som schlager respektive disco. Och med det menar jag inte att det finns en tråd som löper från den definierande discoklubben The Gallery rakt in i Loreens fladdrande scenkläder, utan snarare att det finns en annan discohistoria att berätta. En som inte nödvändigtvis börjar med att Nicky Siano mixar The Temptations med Loleatta Holloway.

Den hade istället sitt epicentrum på gayklubben The Saint i New York, där det spelades en disco som visserligen hade mindre soul, men som aldrig brast i passion eller musikalisk dramaturgi. Och där någonstans är vi framme vid Loreens dramatiska uppenbarelse.

Den brittiske discoprofessorn Tim Lawrence har skrivit om denna scen i uppsatsen ”The forging of a white gay aesthetic at the Saint, 1980–84”. Där kunde man spela en disco som lika gärna fanns att hitta på Abbas ”The Visitors”-album som på en Larry Levan-remix, och skulle inte The Saints dröm ha krossats av aidskatastrofens utbrott så hade säkert några spår från Loreens debutalbum ha kunnat dyka upp på dj-ernas spellistor idag.

Att det hunnit gå åtta månader sedan Eurovision-segern tyder på att Loreen har haft högre ambitioner med sitt album än att bara tjäna lite snabba cash på den förkrossande schlageryra som verkar drabba alla svenska låg- och mellanstadium samma period varje år. ”Heal” är ett långt bättre album än vad som är brukligt i dessa fall, men det lider istället av en samtidssjukdom som stundtals gränsar till inställsamhet. Samma fenomen finns hos Swedish House Mafia och det dyker allt mer upp inom en r&b som näst intill har transformerat sig till oigenkännlighet. Det är för många euforiska tranceslingor, för mycket dramatiska uppbyggnader i låtarna. Krampaktigt försöker man få det att låta modernt och detta gör att effekten blir den motsatta, det blir snudd på parodiskt.

Det behövs ingen amerikansk light-variation av dubstep, som på ”Sidewalk”, Loreen är istället bäst när hon är passionerad eurodisco fullt ut som på ”Sober”, house-remixen av ”My heart is refusing me” eller Baku-mixen av ”Euphoria”. Även om den sistnämnda är så sönderspelad att den nog snarare borde ha placerats som ett bonusspår sist på albumet. Ett mindre bombastiskt anslag hade stärkt hennes debut betydligt, även om det kanske hade gjort några fjärdeklassare besvikna.