Betyg: 2 av 6
Med Let’s dance närmar sig improvisationsmusikern Lindha Kallerdahl ytterligare konstskolerocken. Kallerdahl debuterade 1997 och deltog några år senare i Mats Gustafsson/Sonic Youth-projektet Hidros. Nu släpper hon sin andra soloskiva, men trots inhopp från Mariam Wallentin (Wildbirds & Peacedrums) är det fortfarande långt kvar till konventionell rock.
Mest låter Let’s dance som någon som hojtar i ett stort rum medan någon annan plonkar på en gitarr. Som en kombination av skriksångerskan Diamanda Galás och Ruben Östlunds konstfilm Gitarrmongot.
Sångerskan Kallerdahl har uppenbarligen stor potential samt få hämningar, och som experiment är Let’s dance intressant. Men för populärmusiköron är den till stor del olyssningsbar.
