Betyg: 3 av 6
Ingen annanstans än just i brittisk popmusik – i synnerhet den från London – är konsten och traditionen att romantisera det vardagliga så ständigt närvarande. Från The Kinks och The Small Faces över Madness och Saint Etienne fram till The Streets och just Lily Allen vilar det alltid något oerhört kärleksfullt över varje beskrivning av de oändliga raderna av viktorianska tegelhus under en reumatiskt gråfuktig himmel.
Just de ingredienserna lyser aningen för starkt med sin frånvaro här och gör det svårare att falla lika handlöst för Lily Allen en andra gång. Den charm som på debuten Alright, still framstod som en just då väldigt efterlängtad motpol till alla år av gravallvarlig britpopautencitet har falnat.
Det fascinerande med Lily Allens första album var ju hur hon – tillsammans med producenten Mark Ronson – inspirerades av exakt samma musik som den britpop hon utgjorde ett nytt, ungt och kvinnligt alternativ till. Hon tog bara till vara på något helt annat i den.
Där Oasis blott återanvände riffen i The Small Faces Tin Soldier valde Lily Allen att verkligen lyssna på texten i samma bands Lazy sunday.
Men på It’s not me, it’s you vill hon förändra världen och tar sig an politik (och lite sent omsider skriver en hatlåt till George W Bush), funderar över livsfrågor och religion och, å ena sidan, förlåter sin – i England – väldigt kända komikerpappa Keith i det öppna brev hon kallat He wasn’t there eller, å andra sidan, ber själv sin syster om förlåtelse för att Lily var så elak mot henne när de växte upp.
Hennes nya producent, amerikanen Greg Kurstin, drar också musiken i aningen för många riktningar. Och trots att det alltid finns brittisk music hall i botten låter det lika ofta som om Benny Hill, Pussycat Dolls och Rednex tävlar om vem som snabbast ska klä en julgran.
Undantagen är just de fina vardagsobservationerna.
Who’d have known – som stulit sin melodi not för not från Take That’s Shine – är en rörande bild av den trevande inledningen på ett förhållande (”there’s just the right amount of awkward”) och i Chinese vill hon inget hellre än äta ”beans on toast” framför ”the telly” med sin pojkvän.
Och det är där, när hon romantiserar en alldeles vanlig tisdagkväll i Kensal Rise, hon är i sitt rätta element. Det är där hon uppnår något unikt.
