Betyg: 3 av 6

Det är så onödigt. Att Lady Gaga – popvärldens vandrande vansinne – så ofta väljer låtar som inte alls lever upp till hennes extravaganta miniminivå. Att den 25-åriga sångerskan nöjer sig med att fylla ut sina skivor med pop så slätstruken att den borde ha pytsats ut till hennes sämre talangbemedlade kollegor. Lady Gaga borde ges ett smalare nålsöga.

På den stilistiskt lössläppta sångerskans tredje skiva finns det ungefär en handfull låtar, av totalt 17 stycken, som lyckas spegla den excentriska scenpersonligheten Gaga, som föddes i New York som Stefani Germanotta.

Albumets guldspår Sheiße, där italiensk-amerikanska Gaga inleder med att mässa på tyska, är i ärlighetens namn varken någon ny Pokerface eller Telephone, men den har en karaktär – en ambition att vilja göra något utöver det vanliga. Det är också då, när hon får möta en låt som kan mäta sig med hennes grandiosa persona, som Lady Gaga briljerar. När hon får låtarna att vrida sig runt sin egen axel och de musikaliska ambitionerna att matcha de estetiska. För figuren Gaga, som inte tvekar att ta på sig en kotlett som finklänning, är i sina bästa stunder en varelse som inte verkar gjord av kött och blod. En artist som inte bara flyttar på de gamla gränserna utan som ritar om dem i sina färger; som inser poängen med att vara extra allt.

Som roligast blir det i Black Jesus – amen fashion där Lady Gaga på ett närmast teatraliskt sätt vägrar att stryka medhårs. Det borde hon vägra göra oftare. För med jämna mellanrum är det som om hon lägger band på det musikaliska för att balansera sin roll som en hybrid av kommersiell pop och utlevande konstnär. Varför skulle Gaga annars, som exempelvis i det torftiga öppningsspåret Marry the night, köpa gymskräddad aerobicstechno för alla pengarna? Eller, som i Hair, slänga bort alla tillgångar i en vedervärdig saxofondisko som inte ens Pink hade velat röra.

Lady Gaga är på många sätt ofta större än sina låtar men hon borde vilja slå sig fram i täten också där. Det enda som för övrigt är tröttare än att påstå att Gaga är en skamlös kopia av Madonna är att göra som Lady Gaga och låta titelspåret bli en generande närgången version av Her Madgestys Express yourself. Att den utöver det är både udd- och fantasilös gör inte saken bättre.