KONSERT. Mahlers trea betyder mycket för Esa-Pekka Salonen. 1983 fick han i ett blixtinhopp göra symfonin med Philharmonia Orchestra i London. Före den konserten var han bekant som dirigerande tonsättare i Finland, efter den var känd som (tonsättande) dirigent i hela musikvärlden. Lägg nu till den första orkester han chefade över – och en festival han är konstnärlig ledare för.
Sådana var förutsättningarna i onsdags när Salonen tog sig an Mahlersymfonin med Radiosymfonikerna under Östersjöfestivalen. Kanske var det just därför han blev ett uns för ivrig att sätta igång: den rätta attacken etablerades först efter någon takt. Strax drog han ned tempot så kraftigt att sorgmarschen nästan blev orörlig. Just tempot skulle bli den dimension som Salonen profilerade med många långsamma tempoval och brott i flödet.
Mahler ville vara allomfattande: efter sorgmarschen följer militärmusik och besök i borgerlighetens konsertsal, sentimentalt posthorn och dåtida populärmusik, käck barnvisa och musikalisk transcendens. Mest precis var Salonen när han fick understryka ironin, vilket ibland ledde till rena sarkasmer.
Men ett moment uteblev länge: transcendensen. Visst sjöng Monica Groop Nietzsches avgrundsord med pondus i den fjärde satsen, men i orkestern fanns en påtaglig metafysisk brist. Den dök upp först i finalen, där Mahler öppnar famnen för hela mänskligheten. Med ett djärvt långsamt tempo blev musiken ofta lika djärvt affektbefriad. Det bar till sist upp en tolkning som annars fått Mahlers musikaliska alper att likna Klippiga bergen i filmversion.
Britta Byström hade fått den otacksamma uppgiften att i konsertens korta öppningsnummer försöka balansera Mahlers koloss. Genom att utgå från klangliga element och ett litet motiv ur symfonin hittade hon sin lösning: en dörr som tycktes leda in i Mahler men som egentligen var en väg ut.
Fortfarande har hennes musik likheter med en äldre generations verk (som Anders Hillborgs och Mats Larsson Gothes), men Byströms stora egenart ligger i förmågan att hantera förvandlingar. Blixtsnabbt kan hon ta sig från det intima till det storslagna, det stillastående till det sprittande. Hon är en arkitekt som tänker på lönndörrar.
