Betyg: 5 av 6

Men vad gör lite inövat mellansnack när han gör det så naturligt, finurligt och alltid med en brännande värme?

Jag inbillar mig att det är Kris Kristoffersons svenska påbrå – den där återhållsamma humorn. Han ger sin vattenflaska till en hostande person längst fram i publiken och säger att det brukar vara han som stör, bannar hemlandet USA och dess forna ledare, smyger in en passning till sin gamla partner Janis Joplin i Me and Bobby McGee.

Det är bara han, gitarren och munspelet, och han för låtarnas berättelser framåt med samma ledighet och ärlighet. Förhäxad sitter man och hör om den snälla servitrisen i Here comes that rainbow again, eller ungjäntan som växte upp i Jody and the kid, och så är det som att Kris tycker att nu blev det för sentimentalt, och så avslutar han abrupt varje låt med ett tack.

Han är en mycket älskvärd artist. Hans berättarteknik är simpel men effektfull och även de mest anspråkslösa numren håller Cirkus på alerten. Inte illa för en gammal medfaren veteran utan band.

Kris Kristofferson skojar om sina begränsningar, men skämtar aldrig bort sin talang, behåller skärpan jämte känslan, och gör så att tiden flyger sin väg.