Betyg: 5 av 6

Det är alltid roligt att lyssna på ett nytt album med Lina Nyberg. Trots en del utflykter som legat oroväckande nära ett publikfriande örongodis har hon aldrig fastnat i de kommersiella sumpmarker som några yngre sångerskor och en del något äldre, manliga svenska jazzmusiker.

En eller annan inställsam konsert under Österlens stjärnor eller på Mejeriet i Lund må också vara Lina Nyberg förlåtna, när hon gör så meningsfull och i ordets sanna mening progressivt sökande musik som på Palaver. Hon har skrivit den mesta musiken själv, och titlarna anspelar på personer som haft betydelse för henne som Debussy, García Lorca, Paul Auster och Ingrid Bergman.

Några titlar kan ge en programmusikalisk fingervisning, men ofta ligger associationerna i sånglyriken och kanske också på ett mer privat plan. Annars hade det varit roligt att höra ett försök att musikaliskt omforma till exempel berättarstrukturen i Austers New York-trilogi. Nu blir musiken mer linjär, men visst kan man associera den vackra ornamentiken i skalklättringarna till den successivt intensifierade minimalismen i Paul Austers prosa.

Men det är inga invändningar. Jag uppskattar de tvära kasten i musiken, från den brasilianska rytmiken i Ditte via dialogen mellan Niklas Fernqvists och Joe Williamsons kontrabasar i Jelâluddîn till David Stackenäs vildsinta gitarrimprovisationer i Ingrid.

Till den meningsskapande kontrastiken bidrar också de gästande blåsarna. Emil Strandbergs trumpet i Adrenalina för tankarna till den klassiska jazzen, medan Lina Nybergs sång kunde ha varit en vocalese-tolkning av ett modernistiskt solo. I Federico García bygger Peter Danemos trummor och Cecilia Perssons piano upp en solid rytmisk struktur som bekräftas av Strandberg för att långsamt förskjutas och skapa nya mönster, innan Fredrik Ljungkvists barytonsax skapar distans i ett allt brötigare utspel som också banar väg för ett friare vokalt uttryck.

På det här sättet integrerar musiken associationer till europeisk konstmusik med latinjazz och fri form. Med Stackenäs, Persson, Danemo och basisten Josef Kallerdahl skapar Lina Nyberg sitt eget suveräna instrument för det förutsättningslösa och fria sökandet, som accentueras av de inlånade blåsarna och basisterna. Men Lina Nybergs kreativa fantasi ger musiken dess riktning och grundläggande karaktär. Sedan söker den sin form i det intrikata samspelet mellan kompmusikerna och Lina Nybergs fint ciselerade vokala figurer.