Betyg: 4 av 6

I ett radioanpassat gränsland mellan dubstep och brittisk jazzfunk sjunger Jessie Ware med armarna till synes lika ambitiöst utsträckta ovanför fören på Titanic som någonsin Celine Dion.

Men hon gör det bara vid en första och aningen slarvig anblick.

I fotspåren av Magnetic Man och Katy B är Devotion det mest övertygande försöket hittills att kommersialisera södra Londons patenterat smattrande klubbmusik.

Det är en metamorfos inte helt olik den som för ett decennium sedan skedde i Nashville när traditionell country förvandlades till renodlad amerikansk pop. Där egentligen inget annat återstod av ursprunget än det rent geografiska postnumret på baksidan av kuvertet.

För det är så mycket av Jessie Wares framgång med singlarna Running, 110% och Wildest moments som bygger på att dansmusikvärlden associerar henne med tidigare samarbeten med artister som Joker och SBTRKT.

Det har gett henne – och producenterna Julio Bashmore och Dave Okumu – ett frikort att ta sig upp ur underjorden med klubbvärldens uppbackning intakt.

Man kan i och för sig enkelt härleda mycket av inspirationen bakom Devotion till grupper som Light of the World, Sade och Soul II Soul men i en modernare och ofta smått episk inramning. Och det är ytterst talande hur hon i våras spelade in en version av Bobby Caldwells rare groove-klassiker What you won’t do for love. Musik blir ju liksom inte mer ”södra London” än så.

Men det är Jessie Wares ständiga återhållsamhet som gör henne så speciell. Inte helt olik just Sade Adus val att nästan undantagslöst viska istället för att waila.

Även under albumets mest uppsluppna stunder – den oemotståndliga 110% till exempel – är det som om Ware intuitivt vänder bort ansiktet från mikrofonen vid varje tillfälle där man väntar sig en vokal explosion.

Istället ersätter producenten Bashmore det uppenbara ögonblicket med en stiligt samplad rad från rapparen Big Punishers Dream shatterer.

Och just där slutar alla eventuella jämförelser med både hennes väninna Adele eller den redan nämnda Celine Dion.

Den karriärsavgörande lärdom Ware har tagit med sig från sin korta karriär som sportjournalist för The Jewish Chronicle är att aldrig avsluta en mening med ett utropstecken. En punkt är ju betydligt effektivare.