Betyg: 5 av 6

The dark side of the moon är ett av 70-talets klassiska rockalbum. Med kortare och mer lättillgängliga låtar och en grafiskt stringent omslagsdesign lyfte det slutgiltigt upp Pink Floyd till de allra största estraderna. Inte för att det brittiska bandet levt i skymundan, men de flummare och audiofiler som förut utgjort gruppens kärnpublik blev snarare en minoritet när helt vanliga dödliga också sögs in i den suggestivt atmosfäriska musiken mellan psykedelia, progressiv rock och avantgardistiska ljudcollage.

Albumet har behållit sin attraktionskraft sedan 1973 och har återutgivits många gånger. Med den box som nu släppts – samtidigt med albumet som dubbel-cd och vinyl och remastrade originalalbum i digipack – sätter man dock antagligen punkt. Med åtta olika mixar borde det ju inte finnas mer att krama ur de rullband som albumet ursprungligen spelades in på i Abbey Road-studion.

Om vi lägger audiofil-mixarna åt sidan och ägnar oss åt den i år remastrade versionen så kan man lätt konstatera att den presenterar albumet på bästa tänkbara sätt. Ljudbilden är både varm och distinkt och det finns rikligt med luft mellan sång och instrument. Fortfarande är det samma gamla album dock. Breathe (in the air), Time och Us and them är fortfarande drömskt melankoliska pärlor, övergången från Us and them till Any color you like känns fortfarande som att falla ner i mjuk bomull och, dessvärre, Clare Torrys skrikiga wailingar i The great gig in the sky är fortfarande lika outhärdliga.

Då är det mer av en upptäckt att lyssna på en arbetsmix från 1972 och en konsertversion från 1974, båda uppenbarar nya dimensioner av den konceptuellt upplagda musiken.

Av de outgivna spår som förstås finns med (vad vore en box utan outgivet material?) är The hard way ett intressant exempel på floydarnas obskyra experiment med musik gjord på hushållsredskap.

Slutligen ber jag om att få invända mot deklarationen ”this is not a toy” (följd av varningen att boxen innehåller små saker som kan orsaka kvävning).

Med spelkulor, ölunderlägg, en halsduk, samlarkort, faksimil av biljetter, backstagepass och handskrivna dokument, förutom sex cd och två booklets alltså, är det väl ändå precis vad det är: en leksak för (främst) vuxna män.